Nr6 2013

I årets sista nummer av OJ kan man läsa om:

ANNA HÖGBERG

Hon jobbar i fem band, är boendestödjare, jobbar med lägerverksamhet. Anna Högberg har inte svårt att få tiden att gå. Nu i höst belönades hon med en jazzkatt som Årets nykomling.

Hon fick också en trettiondels jazzkatt genom sin medverkan i Årets grupp: Fire! Orchestra. Namnet på hennes nya grupp är språkligt släkt med Fire!, nämligen Attack! Med saxofonen känner hon sig fri.

NISSE SANDSTRÖM

De flesta av oss lite äldre jazzdiggare minns Nisse Sandström, ”The Painter” kallad, som en tuff men lyrisk tenorsaxofonist i den moderna bebopskolan. Den professionella debuten skedde 1958 i TV-jazzen. Sedan följde en avantgardperiod med Björn J:son Lindh, spel med Red Mitchells grupp Communications och Egil Johansens Jazz Incorporated.

Men vad hände egentligen sedan?

I ÖRAT PÅ EN DISCAHOLIC

OJ:s egen vinyladdict Mats Gustafsson botaniserar vidare i de svarta guldet:

En 180 grams svart vinyl känns alltid bra. En 220 grams vit vinyl får mitt DNA att lätt omfördelas. Och lite knaster har ju inte gjort någon discaholik ledsen. Problemet, för de som verkligen bryr sig om störande knaster, är att dessa presseriverktyg aldrig rengörs ordentligt och därför låter som oftast transparent vinyl sämst.

Så med dåligt rengjorda maskiner låter egentligen den svarta vinylen bäst. Det finns några skivor i VAXDAX:s av samlande distorderade värld som verkligen är värda att leta efter, att hitta alla, ALLA, varianter av.

Det är framförallt två vinyler med vår husgud Albert Ayler: Bells och den kanske mest epokgörande frijazzskivan någonsin – Spiritual Unity.

GYLLENE SKIVAN 2013

Ett år går fort när man har kul – nu är det dags att rösta fram 2013 års Gyllene Skiva!

MILES DAVIS & THE LOST QUINTET

Musikvärlden har alltid svävat på en luftkudde av överdrifter som har gjort ord som ”fantastisk”, ”häpnadsväckande” och ”lysande” meningslösa.

Det är synd, för då och då dyker det upp en platta som Miles Davis Quintet: Live in Europe 1969: The Bootleg Series Vol. 2 som får en att tappa andan. Och då måste man leta efter sådana superlativer. Men gör verkligen ord som ”fantastisk”, ”häpnadsväckande” och ”lysande” rättvisa åt en sådan här betydande utgåva med fyra skivor?

En utgåva så betydelsefull att 1960-talets jazzhistoria måste skrivas om? I sin självbiografi tvivlade inte Davis på betydelsen av sitt band årgång 1969: ”Jag önskar att dom hade spelat in bandet live, för det var ett sjujävla band… Columbia missade hela jävla skiten.”

OSCAR UTTERSTRÖM

Att livnära sig på jazzmusik i USA är, liksom i Sverige, inte det allra lättaste. Att spela jazz i Nashville är väl inte heller någon ”hit” ur ett fåkunnigt svenskt perspektiv. Men svenske trombonisten Oscar Utterström lever på sin musik. Han säger dessutom att det går allt bättre och att jazzintresset ökar i Nashville.

Sedan kan man läsa om Ingemar Wågermans bok ”Jazz At Vespers – Jazz och religion”, Jan Allans bok ”Jan Allan minns sitt femtiotal ”med text och bild från en som var med. Och som vanligt liverecensioner och massor av cd-dito förstås!