Tony Bennett är död

Tony Bennett (1925-2023)

”Jag vill inte gärna kalla mig jazzsångare. Jag är helt enkelt en kille som sjunger och som älskar den outtömliga och fantastiska, amerikanska sångboken. Om det sedan blir jazz eller inte får andra avgöra. Svårare är det inte och mig kvittar det. Men jag gillar att umgås med jazzmusiker”. Så sa legendariske Tony Bennett då vi träffades på Grand Hotel i Stockholm en vacker vårdag för drygt 35 år sen. Anledningen till Sverigebesöket var ett gästspel på Hamburger Börs.

Det var första gången våra vägar korsades, men sannerligen inte den sista. Att jag vill berätta om just det där speciella Stockholms-mötet 1988 beror mest av allt på att det säger en del om människan Antonio Dominick Benedetto. Ja, han hette faktiskt så enligt dopattesten. Det var Bob Hope, Bing Crosbys gamle kumpan på vita duken, som såg till att han började kalla sig Tony Bennett istället. I alla fall: jag hade på diverse omvägar fått tillstånd att göra en intervju för Sveriges Radio med Tony när han hade anlöpt vårt land. Med min bärbara bandspelare av märket Stellavox, huvudet fullt av frågor, massor av respekt och kanske även lite mod i blick knackade jag således på dörren till Mr Bennetts svit och blev hjärtligt mottagen av en leende och mycket vänlig världsstjärna som bedyrade att han gärna, och efter bästa förmåga, skulle svara på mina frågor.

Vi slog oss ner bredvid varandra i en obekväm soffa, ställde bandspelaren på bordet framför oss och ”lade upp taktiken” som man säger på fotbollsspråk. Och så satte vi igång. Jag tryckte på startknappen på Stellavoxen och inledde frågesporten. Men – ve och fasa – efter ungefär fem sekunder tappade maskinen nästan all fart och strax därpå stannade den helt! Jag kände dödens vingslag fläkta mitt ansikte och ville helst av allt sjunka genom både soffa och golv. Tänk er bara: jag hade på Sveriges Radios bekostnad fått flyga från Malmö till Stockholm för att träffa den store Tony Bennett, och nu höll det på att bli pannkaka av hela klabbet!

– Take it easy, Jan, sa Tony och log på det där trevliga sättet som vi dittills bara hade kunnat se på tv. Sen tog han tag i den där j-a Stellavoxen, lade sig på alla fyra på golvet, tog bort bakstycket, plockade ur de felvända batterierna och satt dit dem igen. På rätt sätt och åt rätt håll… Sen satte han sig bredvid mig i soffan igen, skrattade och sa ”Now, my friend, let´s continue”. Gott och väl en timme senare hade jag kommit igenom det mesta i min frågelista och Tony hade berättat om såväl sin ganska trassliga uppväxt i Queens i New York som om sina soldatår i Europa under andra världskriget och sin, åtminstone till en början, något krokiga karriär. Och naturligtvis talade vi även om hans ständiga signaturmelodi, George Corys och Douglass Cross I Left My Heart in San Francisco, som han var tvingad att sjunga vid varje framträdande och som han fortfarande älskade. Men vid ett tillfälle under vår samvaro försvann dock den gode Bennett in i ett angränsande rum och jag hörde hur han ringde nånstans. Strax därpå knackade det på dörren och en uniformklädd ung man kom in med en bricka med ett litet glas innehållande en sexa whisky. ”This one is for you”, sa Tony med ett glatt grin. ”Jag såg hur du bleknade när bandspelaren lade av, så jag tyckte att du behövde lite medicin”. Det var alltså därför han hade ringt…

Vårt bandade samtal resulterade så småningom i tre halvtimmesprogram som jag tycker blev riktigt bra, om jag får säga det själv. För mig, personligen, blev de förstås ett minne för livet. Sista gången vi talades vid – på telefon – var i samband med Tonys 90-årsdag 2015. Även då var han på sitt mest generösa humör och berättade upprymt om sitt just påbörjade samarbete med sångerskan Lady Gaga. Men han talade också varmt och länge om sina jazzvänner. Inte minst om sitt mångåriga samarbete med den den fantastiske pianisten och arrangören Ralph Sharon, som förresten var den som 1961 rekommenderade Tony att sjunga I Left My Heart in San Francisco.

Det där umgänget med jazzmusikanter kom ständigt igen både på konsertestrader och skiva. Själv hittade jag i min skivsamling Bennett-inspelningar där en lång rad av jazzens största medverkar. Bland dem Count Basie, Ruby Braff, Bobby Hackett, Stan Getz, Al Cohn, Zoot Sims, Art Blakey, Herbie Hancock, Elvin Jones, Ray Charles, Dave Brubeck, Diana Krall, Bill Charlap och – inte minst – Bill Evans med vilken Tony gjorde två mycket uppmärksammade skivor: The Tony Bennett Bill Evans Album (Fantasy, 1975) och Together Again (Columbia, 1977). Ja, förteckningen över Tony Bennetts medmusikanter i jazzskrået kan göras ungefär hur lång som helst.

Sista gången jag hörde och såg Tony livs levande var en minst sagt minnesvärd julikväll 2015 på Tivoli i Köpenhamn, där han förutom Lady Gaga hade sällskap på estraden av den utsökte pianisten Mike Renzi och hans kvartett med Harold Jones bakom trummorna. Men för drygt två år sen drabbades han dessvärre av Alzheimer och tvingades avsluta sin långa karriär – mer än 60 år. Han avled i New York den 20 juli, 96 år gammal. Och kanske är det så att Frank Sinatra hade alldeles rätt när han, en gång på 90-talet, kallt konstaterade att ”Tony Bennett is the best singer in the business”?