TRIPLE BASS FANTASY – A Secret Sign

Recenserad i OJ 2-10

 

TRIPLE BASS FANTASY
A secret sign

Base three – Afro jive – Six days – Forever moore – First run – Impro: aero – Nice stew – A secret sign – Impro: Lov – Late call – Impro: still – Now and then – In heaven

Kopasetic KOPACD 028 /distr Naxos/tid 52:23

Cennet Jönsson ss, ts, bcl, Mattias Hjort, Hans Andersson, Johnny Åman b, Lisbeth Diers dr, perc, voice.Insp i Malmö 26 april och 22 maj 2009
••••

Malmösaxofonisten Cennet Jönsson har under massor av år befunnit sig på framkanten av det svenska jazzlivet. Om jag inte minns fel så råkade jag på honom redan på 70-talet i Jan Sigurds funkband Kalebass med vilket han senare medverkade i en samlingsplatta med jazz från Malmö. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna och Cennet är numera ett namn man i jazzkretsar nämner med respekt. Förutom att vara en driven instrumentalist komponerar han flitigt. Nu senast, i april förra året uruppfördes hans Tarantula suite, skriven för Tolvan Big Band. Cennet jobbar i och med alla format och överraskar alltid.

A secret sign är en originell platta med sin udda sättning av tre basar, sax och slagverk. Cennet har skrivit korta och effektiva teman (några med Lisbeth Diers som medkompositör). Lyssna bara på inledande Base three med Cennets lätt dansande sopran över de tre mullrande basarna eller på avslutande In heaven där vi alla rätt var det är befinner oss just där, i himlen. Här dubbar Cennet sin basklarinett och sopran och jag konstaterar åter att han har få övermän i vårt land på dessa instrument.
De elva spår som plattan rymmer får mig att uppfatta det hela som en enhet, eller en svit om man så vill.

Cennet utnyttjar gruppens musiker maximalt och omväxlingen är förbluffande. Han spelar också bitvis så vackert att det gör ont som i duonumren med Lisbeth Diers på afrikanskt tumpiano. Det finns också utifrån kommande influenser här och där. Jag tycker mig höra Charles Mingus i t ex titelspåret A secret sign med sina vackra melodislingor med tenorsax, Lisbeths röst och stråkbas. Ytterligare ett spår där man kan ana att Cennet lyssnat på en förebild, i det här fallet Wayne Shorter, är Now and then som är ett riktigt stampataktenspår och som därför sticker ut lite från det övriga.

Att jag inte nämnt medmusikanterna mera beror inte på att de är mindre betydelsefulla i sammanhanget. Tvärtom egentligen men jag tycker att plattan är Cennets egen geniala skapelse.

Jag tycker mycket om A secret sign och därför vill jag också oförbehållsamt rekommendera den. Det är ingen svår musik, den är enkel och avskalad och som sagt i bland bedövande vacker. Jag tror inte någon blir besviken.

Stig Linderoth