Triple bass fantasy – Alvesta jazzklubb

17 januar 2009 – Alvesta jazzklubb

 

Foto: Bo Granefeldt 

 

Alvesta jazzklubb är som vanligt fullsatt den här lördagkvällen. Vi ska få se något så ovanligt som tre kontrabasar i samma band. Det är Malmö-kompositören och träblåsaren Cennet Jönsson som ligger bakom. Det började som ett experiment berättar han, men blev för bra för att bara göras en gång. Cennet verkar glad ikväll. Kanske är det för att jazzlivet i Alvesta är som det borde vara överallt. I denna lilla kommun har jazzklubben lyckats göra det nya, spännande och annorlunda till ett signum och en dragkraft som gång efter annan drar fulla hus.

 

Cennet berättar vidare om sin, som han själv uttrycker det, “märkliga” sättning. Jag tänker att det är något anmärkningsvärt över att det hela framstår som så komiskt. Cennet skrattar själv när han presenterar bandet. “Hans Andersson på kontrabas, Mattias Hjorth på kontrabas och Jonny Åman på kontrabas.” Han presenterar också bandets senaste tillskott, den danska slagverkaren Lisbeth Diers, som gjort ett gästspel i gruppen, men precis som gruppen själv var för bra för att bara vara tillfällig. Själv spelar Cennet, tenor-, sopransaxofon och basklarinett. Det är också Cennet som skrivit alla kompositioner.

Så drar bandet igång med låten “First Run”. Det känns att det är en Cennet-Jönsson-låt. Vackra melodier drivet av basslingor i stället för harmonier. Jag trodde inte att jag hade några förväntningar , men märker snart att jag nog trodde att det skulle vara “konstigare” eller mer onaturligt. Cennet har varit kreativ i nyttjandet av resurser. Lisbeth Diers röst blir ett extra instrument och bildar sektion med Cennets saxofon eller klarinett. Basisterna plockar upp stråken med jämna mellanrum. Aldrig känns det konstruerat eller fel. 

Jazz borde vara den friaste av genrer, ändå är den otroligt rik på idiom. Projekt som Cennets basfantasi är förhållandevis ovanliga. Därför tänker jag att det är inte de tre basarna vi ser på scen som är det märkliga utan att vi inte ser udda sättningar oftare.  

Ljudbilden blir intressant, med ett tunnare mellanregister än normalt. Jönssons krispiga ton får ett särskilt skimmer. Slagverkare Diers är kreativ och hennes olika instrument får också en ovanlig tydlighet och lite mer framskjuten roll. Den normala svängdynamiken mellan en basist och en trummis är satt ur spel och en annan slags spänning växer. Därför finns det inget slentriant över detta och jag tycker mig märka en extra närvaro från musikerna i bandet. 

Förutom den intressanta, ovanliga och lyckade sättningen får vi höra en rad mycket bra kompositioner. ”Nice Stue” svänger. I "Forever More" får vi höra en helt ensam basklarinett som får Alvestapubliken att bokstavligt talat tappa andan. 100 personer sitter blixtstilla, någon med en halväten smörrebröd tre centimeter från läppen. När bandet kommer in är det i en fortsatt suggestiv ton. Hans Andersson hinner leverera ett magiskt solo innan den där remouladsåsen har hittat hem.  I Svängiga ”Afro Jive” får vi höra ett fantastiskt solo med stråke av Mattias Hjorth. Konsertens höjdpunkt är ”Bass 3” med ett drumn´base-sväng som ger en inblick i Lisbeth Diers makalösa musikvärld. Samtidigt som hon svänger med sina instrument rappar hon ett tema på obestämt språk i dialog med front-Cennets melodier. Åman släpps här lös i ett trading-solo som är humoristiskt men nyanserat. 

fyra basar.jpgTidigare under kvällen hade elever från S:t Sigfrid Folkhögskola agerat förband. De gjorde ett ovanligt moget framträdande med avskalade standards från både den svenska och amerikanska jazzskatten. Lärare tillika inhoppare på bas var ingen mindre än Mattias Wellin som sedan satt kvar och lyssnade på sina baskollegor. Därför kunde inte Cennet hålla sig från att bjuda upp Mattias som en fjärde kontrabasist på scen under kvällens extranummer. Tre basar blev fyra. Frågan är om Mattias också var för bra för att bara vara tillfällig och att ”Triple Bass Fantasy” kanske måste byta namn?