Ljubljana: Trivsam feelgood-musik och starka emotioner

LjubljanaJazzfestival140704 GregoryPorter 004ByNadaZgank

Gregory Porters framträdande på den stora utomhusscenen Križanke på jazzfestivalen i Ljubljana under den tredje och näst sista dagen blev en genuin feelgood-upplevelse. Trivsam musik, en mycket charmig stjärnartist, musiker som lyckades förmedla att de verkligen gillade vad de höll på med och inte minst en publik som tycktes vara helt betagen, skapade en konsertupplevelse som satte sig i ett brett smil på allas läppar.

Sånger från det Grammy-belönade albumet »Liquid Spirit« (2013), hans tredje album, varvades med äldre låtar. En klar publikfavorit var den egna kompositionen »Be Good (Lion’s Song)« från det andra albumet »Be Good« (2012), men Nat Adderlys »Work Song« lockade också fram dundrande applådåskor.

LjubljanaJazzfestival140704 GregoryPorter 172ByNadaZgank

   När den mycket storväxte Gregory Porter, som fram till en axelskada hade en karriär som amerikansk football-spelare framför sig, gjorde ett låtavsluts-hopp som fick scengolvet att svikta, visste publikens entusiasm inga gränser.

   Kontrasten i storlek mot Porter-konsertens andra stora artist, den spenslige och kortväxte saxofonisten Yosuke Sato, var snudd på komisk. Men det stod tidigt klart att Yosuke Satos saxofonspel stod högt över det vanliga. Den lilla kroppen till trots lyckades han spela, som det kändes, hur länge som helst utan att fylla på luft. Musiken erbjöd honom inga möjligheter att visa upp hela sitt register, men han imponerade stort ändå.

UNDERBARN

Det hade varit lätt att skriva att den tyske pianisten Joachim Kühn var raka motsatsen till Gregory Porter, men så var det inte. Den tydliga glädjen över att få musicera och den oemotståndliga charmen har de gemensamt, liksom en fast förankring i jazzenfamiljens musikunderarter – för Porters del främst i gospel och soul, för Kühns i bluesen.

   Den nu 70-årige Joachim Kühn, som spelat i Sverige många gånger, växte upp i det dåvarande Östtyskland som ett underbarn på klassiskt piano. Men 1966 lyckades han ta sig till Västtyskland. Och det var vid den här tiden som han började odla sitt intresse för jazz och världsmusik. Exempelvis började han spela saxofon på 1960-talet.

LjubljanaJazzfestival140703 KuhnBekkasLopez 034ByNadaZgank

 LjubljanaJazzfestival140703 KuhnBekkasLopez 044ByNadaZgank

LjubljanaJazzfestival140703 KuhnBekkasLopez 041ByNadaZgank

   – Redan som 11-12-åring var jag egensinnig och ville bara spela den musik som jag själv tyckte om. Jag visste att jag skulle bli jazzmusiker. Men jag är inte en ren jazzmusiker längre. I Västtyskland fick jag resa för Goethe-Institut. Bland annat var jag i Afghanistan på 1970-talet. Där träffade jag musiker som jag inte kunde tala med, men vi kunde spela tillsammans! sade Joachim Kühn.

   Vid konserten i Ljubljana med ensemblen Chalaba (betyder ungefär blueskänsla), med marockanen Majid Bekkas på guembri och spanjoren Ramon Lopez på trummor, spelade han förutom piano också saxofon.

LjubljanaJazzfestival140703 KuhnBekkasLopez 085ByNadaZgank

   – Jag älskar att spela saxofon, det är jazzens stora instrument. Pianot hör egentligen inte hemma i världsmusiken, men jag kan inte slita mig från det. Jag kommer nog att dö under ett pianosolo! tillade han skämtsamt.  

   Stundtals verkade det som om Joachim Kühn spelade saxofon även på pianot. Han har en distinkt spelstil där han kvickt löper från ton till ton med ett flöde och ett slags bundet nonlegato som påminner om de riktiga saxofonraketernas teknik. Det var också fascinerande att se hur han fängslades av flygelns ljud, särskilt i det lägre registret. Han liksom sögs in i flygelkroppen och uppslukades av instrumentets klangliga skönhet.

   Trumslagaren Ramon Lopez släppte under konserten tyglarna fria för sin mycket rika, varma och generösa fantasi och gav för säkerhets skull två solon.

BRISTA I GRÅT

Joachim Kühn gav också en solokonsert, där han visade upp ett brett emotionellt register. Vid ett par tillfällen såg det ut som om han var på väg att brista i gråt. Han är också en man med ett stort antal olika anslagstyper, särskilt i den klart känsligare vänsterhanden.

   Under solokonserten kom ett mer traditionellt jazzpianospel till uttryck, med ett tydligt ackordspel i vänster hand och flygande solon i höger. Men större delen av tiden var det mer eller mindre helt fri musik det handlade om. Ibland växlade det mellan impressionism och blues i en och samma låt.

   Han framförde också tre verk av saxofonisten Ornette Coleman, som han spelade ihop med i sex år.

Text: Ann-Sofie Öman
Foto: Nada Žgank/Ljubljana Jazz Festival