Tröttsamma uppvisningskonster

Alfredo Rodriguez Trio feat. Ganavya Doraiswamy
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 12 oktober 2016.

Alfredo Rodriguez går ut hårt. Överpeppad och övertaggad hamrar han ettrigt fram hårda och kantiga fraser på Faschings Steinway-flygel. Han stampar med foten och spelar liksom med hela kroppen. Ibland måste han resa sig från pianopallen.

Kontrabasisten Reiner Elizarde och trummisen Michael Olivera är lika taggade. Olivera, med tonade glasögon och Brylcreem i håret, spelar som en hel rytmsektion. Carlos Santana skulle lätt kunna hoppa in och jamma med dem.

Nog är det imponerande, fast kanske mer som prestation än som musik. Trion kan förvisso växla ner och bli mer lyriska, som Milton Nascimento, fast även då är det som att musiken inte blir riktigt jordad. Det är lite som Chick Corea, som förra året gjorde en förskräckligt ofokuserad konsert på jazzfestivalen.

Efter några låtar kommer den indiska sångerskan Ganavya Doraiswamy med i leken. Hon tar sig försiktigt in i flödet med viskningar som blir till rop. Omärkligt för hon in den indiska musiktraditionen i den afrokubanska jazzen. Det är snyggt gjort men förändrar inget i grunden.

Alfredo Rodriguez, vars tre album producerats av Quincy Jones, är väldigt duktig på att få till ett dynamiskt och medryckande flöde men borde jobba mer med nyanserna och det som finns mellan pianots svarta och vita tangenter. Uppvisningskonster kan vara kul en liten stund men blir tröttsamt i längden.

Dan Backman