Trumpetarmöte på Sveavägen

JackoKarl SonjaSvensson

 Något trumpet battle blev det inte direkt i den konsert som Ellingtonsällskapet i Sverige, internationellt kallat DESS (Duke Ellington Society of Sweden), höll den 7 maj på Sveavägen i Dukes Place f.d. Gyllene Cirkeln. Två trumpetare ledde varsin grupp, men spelade inte tillsammans.

Första gruppen var Jack Lidströms Hep Cats som funnits sedan 1946 med bl.a. Stubben Kallin som trummis, och som gjorde sin första skivinspelning 1949 på en 78-varvare kallad stenkaka.

En del av Hep Cats vanliga musik blev det ju förstås, men för att tillfredsställa oss Ellingtonälskare kom det även en del Ellington- och Strayhornmelodier där jag gladdes åt Per Larssons pianoharmonier som ibland klingade ellingtonskt. Totte Ahlberg har en tilltalande ton i sitt drivna klarinettspel och visade sig även som sopransaxofonist.

Stephan Lindstein spelar kraftfull trombon, dock inte så ellingtonskt tyvärr. Han är i andra sammanhang även skicklig klarinett- och saxofonspelare, vilket han visar i gruppen Prima som jobbar ihop med Anders Linder. Den tillfällige basisten Ivar Lindell imponerade på mig med ett stadigt basljud och fina soloinsatser. Och vid trummorna satt Jacks son Karl-Johan som gjorde mig överraskad med mycket fint trumspel.

 Jack själv har med ålderns rätt börjat ta det lugnare med trumpetspelet. Dock fanns det en hel del att glädjas åt, ibland ett spel med en kaffekopp som sordin. I sitt mellansnack hade han en del fyndiga repliker som kan passa en f.d. skollärare. Men det är svårt att jämföra honom med tidigare storspel i Armstrongs anda. Nu lät det mera åt Bobby Hacket-hållet, men det år inte det sämsta. Svårt att tro att han tidigare också hade en karriär i Stockholms Filharmoniker, där han var solist i verk av bl.a. Bach och Händel.

 I andra avdelningen kom näste trumpetare tillsammans med en samspelad kompgrupp där Kjell Fernströms underbara pianospel, som hela tiden stöder sina medmusikanter, fanns som extra krydda. Han har ett yvigt sätt att uttrycka sig som solist, vilket jag genast tilltalas av. ”Steady as a rock” är ett epitet som tillägnas Arne Wilhelmson vid basen, och det är i första hand som kompbasist han funnits med i en enorm mängd sammanställningar i bortåt närmare 60 år nu.

I mera enstaka fall spelar han ett och annat bra bassolo, men det är som klippan i kompet han är mest berömd. Jesper vid trummorna gör mig alltid glad. Han är en av de mest musikaliska trummisar jag kan tänka mig, och hans lyhörda komp med perfekta inpass och fyndiga soloinsatser får mig glad.

 Men huvudpersonen i denna kvartett var dock Karl Olandersson. Jag är klart beredd att utnämna honom som en av våra bästa trumpetare. Det är svårt att nämna något nummer i kvällens repertoar utöver de andra förutom en klart magnifik Stardust. Hoagy Carmichael gjorde en komposition med ganska intrikata harmoniföljder, och den prestation Karl uppvisade här fick mig att bli helt såld. En av mina läsare i tidningen JazzPulsen påstod att Star Dust var en sliskig schlagerlåt.

Hade han varit med denna kväll och haft ett hum om hur man kan improvisera i en av världens största evergreens, borde han tänka om.

Vi har en trumpetare i världsklass i vårt lilla Sverige!!

Nalle Nilson


Jack Lidström tp, Stephan Lindstein tb, Torsten Ahlberg cl/ss, Per Larsson p, Ivar Lindell b, Karl-Johan Lidström tr.

Karl Olandersson tp, Kjell Fernström p, Arne Wilhelmson b, Jesper Kviberg tr.

Låtlistor:

Hep Cats: Sidewalk Blues, 2´18 Blues, Jeeps Blues, Take The A Train, Ett balladmedley med: Lotus Blossom, Is God A Three Little World for Love, Allmighty God, Heaven och Mood Indigo. Därefter: Potato Head Blues, Rocking Chair, Burbon Street Parade och The Song Is Ended.

Karl Olandersson Kvartett; Do Nothing Till You Hear From Me, East Of The Sun, All Off Me, Stardust, Cherokee, Caravan, In A Sentimental Mood, In A Mellow Tone, Donna Lee, Do You Know What It Means To Miss New Orleans.