Rygg mot rygg: Lundgren & Hallberg

JanoBengt

 Stockholms Konserthus, fredag 9 september.

Inför säsongstarten av höstens Blue House Jazz-serie i Stockholms Konserthus intar jag min parkettplats med en farhåga. Kan en helaftonskonsert med enbart två pianister i värsta fall bli litet för mycket av det goda?

Drygt två omtumlande och skickelsedigra timmar senare har oron förbytts i lättnad och snudd på eufori. Bengt Hallberg och Jan Lundgren bjöd på en sådan yster, lekfull och smittande generös klaveruppvisning att alla farhågor kom på skam. Tillsammans ignorerade dessa två musikaliska själsfränder helt och hållet eventuella generationsbarriärer. Faktum är att de mera uppträdde som två buspojkar på utstuderat lekhumör. Vilket smittade de trettonhundra lyssnarna (nästan utsålt) så rejält att applådåskorna stundom aldrig ville upphöra.

Med ålderns rätt lät sig 78-årige (79 den 13 september) Bengt Hallberg stöttas en smula av den 45-årige Jan Lundgren när de arm i arm gjorde bejublad entré. Iklädda välskräddade smokingkostymer slog de sig ner rygg mot rygg vid var sin blankskimrande Steinwayflygel. (Rygg mot rygg. Precis som titeln på en rykande färsk duo-cd som vältajmat släpptes just denna dag; Back to Back).

Utan närmare presentation inleddes aftonen med Jerome Kerns ljuvliga ballad All The Things You Are. Melodin kamouflerades listigt till förmån för utsökta improviserade broderier från de båda klaviaturmästarna. Den lekfulla stämningen infann sig genast och det perfekta ljudet ut i lokalen i kombination med de båda musikanternas nöjda anletsdrag skvallrade om att vi var här för att få vara med om en minnesvärd musikstund.

–Vilken melodi som vi gömde bakom de inledande improvisationerna får ni försöka lista ut själva, kommenterade Hallberg spjuveraktigt. Varpå han annonserade en melodi ”som han totat ihop själv”. Autumn Walk nämligen; mjukt harmoniskt böljande med finstämd mollkaraktär. Låtens uppbyggnad skvallrar om Bengt Hallbergs mångåriga rutin som arrangör av otaliga musikstycken.

Jan Lundgren ville inte vara sämre när han introducerade sin bluesbaserade London 5.30. Enklare till sin struktur men fullt okej som underlag för det intrikata dubbelspel som fortsatte att utvecklas mellan de båda.

Klokt nog varierat av soloinsatser, där Bengt inledde med tre stycken som samtliga fungerade utomordentligt. But Not For Me, Dance Only With Me och I Love You. Läckert hela vägen och när Bengt beskrev låttitlarna la han till att den sistnämnda var riktad till hans lekkamrat denna kväll…

Jan Lundgren tackade för denna honnör genom att leverera en lyrisk men även dramatisk version av Round About Midnight. Hisnande välspelat med personligt formulerade ackordvariationer som aldrig tilläts falla ur den formfulländade ramen. Med en smidig övergång gick han vidare och tolkade den vackra Yesterdays, också detta stycke på en nivå som man bara måste imponeras av.

När de båda spelkompisarna återkom tillsammans i Jan Lundgrens egen The Longest Night upplever jag för första gången under kvällen en viss klaviaturmättnad. När låten just slutar hörs en röst ur publiken som utbrister i ett äkta ”Ååh!!” En talande illustration till att varje lyssnare har sin egen upplevelse i varje ögonblick.

En rivig och fyrhändig rag avrundar första set och Bengt Hallberg konstaterar lakoniskt att ”nu tror jag att både ni och vi behöver en paus.”

Andra avdelningen inleds finstämt med tre franska solostycken i Bengt Hallbergs varsamma tolkningar. Fullt godkänt men kanske inte så spännande.

Jan Lundgren kliver fram och berättar kort hur samarbetet mellan honom och Bengt har utvecklats.

–Vi sitter helt enkelt rygg mot rygg och funderar på olika låtar. Kanske frågar jag Bengt om han kan lira Lover Man? Bengt svarar javisst och jag frågar då om DessDur passar bra? Visst, säger då Bengt. Tja, sen är vi igång…

Den Lover Man vi därefter får oss till livs kan lättast beskrivas som utsökt varierad, smakfullt samstämmig och konstnärligt helt och hållet fullödig.

Känslan av att det börjar närma sig en slags klimax besannas när Hallberg och Lundgren går loss i den gamla dängan Sweet Georiga Brown. Fullkomligt lysande med skrattretande väl fungerande interaktion och en glädje i utspelet som river ner kvällens kraftigaste applåder.

–Det gäller att ha lite tur också…kommenterar Jan Lundgren med ett stort smajl. Han tillägger att detta med att få leka musik tillsammans med Bengt Hallberg är nätt upp det bästa han kan tänka sig. Och dessutom få betalt…

För att riktigt göra rätt för gaget inbjuder han därefter till en av de finaste kompositioner han själv komponerat, nämligen The Poet, tillägnad Jacques Werup.

När så finallåten Take The A-Train introduceras är det som om något går snett i den rytmiska hanteringen. Ingenting faller riktigt på plats och det hade kanske inte varit fel att helt enkelt ta om denna klassiska låt från början.

Missödet till trots – de avslutande applåderna vill inte ta slut och de stående ovationerna är utan förbehåll. Arm i arm traskar lekkamraterna ut men tvingas av publiken att återvända för ett extranummer.

Och si! Då får vi lyckan av att uppleva konsertens verkliga klimax. Buspojkarna återvänder och i en improviserad variant av såväl blues, boogie och Bellman bjuds vi på en formlig orgie i musikalisk lekfullhet. Fritt, ohämmat, spontant och ekvilibristiskt. Och samtidigt djupt musikaliskt. Bättre än så blir det knappast.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

 

Jan-L-Bengt-H-K-huset-027