Meny
Umlaut UMFR CD13 / www.umlaut-bigband.com / Tid: 50 min.
Pierre-Antoine Badaroux dir as, Antonin-Tri Hoang as cl, Jean Dousteyssier, Geoffrey Gesser ts cl, Benjamin Dousteyssier bars as, Brice Prichard, Louis Laurain, Emil Strandberg tp, Fidel Fourneyron, Michaël Ballue, Nicolas Grymonprez tb, Romain Vuillemin g, Bruno Ruder p, Sébastien Beliah b, Antonin Gerbal dr. Insp 23-17 februari i Le Luisant, Germigny-L’Exempt.
Swing i Europa är värt något bättre än kapellmästare Badaroux texthäfte om jazzens väg på vår kontinent. Han följer en unken fransk 1930-talstradition, som borde vara historia. Äkta jazz ställdes mot falsk. Den riktiga jazzen skapades av svarta och som ett svar på deras framgång frestades vita amerikanska musiker att imitera dem enligt Hugues Panassié ibland annat ”La musique de swing et le jazz”. I den traditionen skopar Badaroux ut en av jazzens viktigaste budbärare i Europa, nämligen Original Dixieland Jazz Band, som han påstår ha snott ihop sin musik från svarta band i hemstaden New Orleans. Faktum är ju att ODJB fick en enorm betydelse i Europa, bland annat hos konstens avantgardister, som fångades av Tony Sbarbaros slagverk. Och ODJB:s okonventionella användning av ljudeffekter påminde om både dadaister och futurister.
I övertygelsen att vita musiker och framför allt inte européer kunde skapa en egen jazzdialekt slår Badaroux fast, att européerna inte var nyskapande. Beviset vore att ingen hävdade det. Nej, varken Django Reinhardt, Zeccos Gitanos eller Karel Vlach påstod något sådant, men det är väl inget bevis för att de inte var det? Det finns mycket skrivet om detta, och jag vågar påstå, att Europa hade många egensinniga jazzband. Precis som det redan i jazzens hemland fanns en mängd variationer hos olika territory bands. Snabbt blev vår kontinent en uppsättning sådana territories.
Efter denna tveksamma text undrar jag vad musikerna verkligen hört av europeisk jazz mellan 1925 och 1940? Risken är ju att Umlaut Big Band haft för mycket amerikansk storbandsjazz i öronen, då de har valt musik. En annan risk är också en viss försiktighet i rekonstruktionen, och försiktiga, det var knappast musikerna hos Alexander Tsfasman, Fud Candrix, Jan Šima, Ray Noble, Marek Weber och andra swingsters.
Bäst och friast låter förstås originalkompositionerna. Inte minst framförandena av de tjeckiska avantgardisterna Jaroslav Ježek och Jan Šima lyser. Bluesen har fångat dem, inte konstigt, för det var ju en form utan europeisk grund, som dock snabbt approprierades och fick ett nytt innehåll. Inte minst genom Maurice Ravels violinsonat från 1927! Šimas ”Midnight blues” har fått en dröjande tolkning, där Badaroux visar sig vara en mycket intelligentare saxofonist än skribent. Samma med Ježeks ”Rubbish heap blues”, där bandet fångat svävande klanger, som är en bild av bluesen. Pianisten Bruno Ruder slänger in lagom nonchalanta toner, medan blåsarna svävar som lätta sommarmoln. Och Antonin Gerbal glömmer bort sitt typiska tidssound i slagverket och blir precis så bra som jag är van att höra honom.
Det är ett fantastiskt album, som bitvis är litet för nätt och försiktigt. Musikerna borde mer envist ha sökt efter sprickor, avvikelser och gått längre i sitt sökande. Det måste handla mer om anda än stil. På texthäftets omslag har Sven-Åke Johansson tecknat, hur Europa förs bort av Zeus i tjurskepnad. Jag ser hur nakna Europa låter sig föras bort, men samtidigt tämjer den amerikanska jazztjuren med bestämda gester. Mer sånt också i musiken!
Thomas Millroth
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
4 svar
Käre Thomas Millroth,
kanske är det en god idé att inte kasta sten i glashus, att inte kalla andra människor ointelligenta? Det verkar helt enkelt som att du inte förstått texten i skivkonvolutet. Du efterfrågar i din recension mer anda än stil och Pierre-Antoine Badaroux pekar på samma sak. Vissa band tog in jazzelement som en ytlig effekt medan andra, till exempel de som representeras på detta album, försökte utveckla varianter av musiken, precis som du påpekar i din recension. Vad Pierre-Antoine pekar på (och jag refererar här till den engelska versionen av texten) är att de kompositörer/bandledare som representeras på detta album är intressanta just därför att de inte var fasta i en stil. Kompositionerna som vi spelat in beskrivs som bärande på ”daring inventiveness” och att de valts ut just på grund av sin ”richness of an aesthetic in the process of elaboration”.
För övrigt är det inte Pierre-Antoine Badaroux som spelar solo på Midnight Blues. Det kan man också läsa i bookleten.
För det första uppskattar jag hur den europeiska jazzhistorien förvaltas, det är inte en nedvärderande recension. Det står klart. Däremot kommer jag aldrig ifrån att den text som publicerats som introduktion är ur alla synpunkter mycket tveksam. Jag har inte kallat någon ointelligent, men däremot kan en text vara ointelligent, oinformerad och ett spel likaså. Så är det. Om jag har läst fel så är det beklagligt men inte ett dugg avgörande för mitt omdöme. All respekt åt ambitionerna att lyfta fram den europeiska jazzmusiken, men vissa frågetecken måste jag ändå resa efter att ha läst häftet. Och att ha några invändningar mot tolkningarna är ju inte dålig kritik, det är ett sätt att få igång ett samtal om detta viktiga ämne.
Huruvida recensionen är uppskattande intresserar mig inte; det handlar just detta om att vara informerad eller ej. Du påstår att texten säger att europeisk jazz inte kan vara nyskapande när den säger tvärtom.