Ungt och brett på Landet

Femte upplagan av Landets jazzfestival gick av stapeln en varm julikväll. Och i år hade också Sveriges Radios P2 uppmärksammat den personligt utformade tillställningen vid Telefonplan i sydvästra Stockholm. Liksom tidigare har evenemanget utformats av Hans Olding och Josef Kallerdahl, och tanken är att presentera yngre musiker som har något personligt på gång.

Lokalen är väl knappast perfekt men låter ändå åhörarna komma musikerna väldigt nära. Något som skapar en förträfflig intimitet. Men det krävs av festivalgästerna att de står ut med att antingen stå på benen eller sitta på golvet. För det är ont om sittplatser och de som finns är knappast att beskriva som bekväma. Men det hindrar ingen intresserad från att infinna sig. Första kvällen hade många infunnit sig och glädjande var att det var många ålderskategorier som hörsammat inbjudan. Festivalen blev i år ett musikaliskt äventyr med ett rikt varierat program men märkligt nog var det få kvinnliga musiker som medverkade.

Men första bandet ut var en ny konstellation anförd av Cecilia Persson, den numera mycket uppmärksammade pianisten som medverkar i Lina Nybergs showband och är en drivande kraft i Paavo tillsammans med Sofia Jernberg. Här bjöd hon ny musik som inspirerats av bildkonst som utförts av Pernilla Persson, Cecilias syster. Gruppen bestod förutom av Cecilia, Amit Sen cello, Nils Ölmedal bas, Peter Nilsson trummor och vibraphonette. Klangrik musik, rytmiskt varierad och omväxlande i tempona.

Samtliga nummer var komponerade av Cecilia och det var andra gången de framfördes. Första gången var i påskas vid en konsert i Skåne. Intressanta var stråkpassagerna mellan Amit Sens cello och Nils Ölmedals bas med klockliknande klanger från pianot och vibraphonetten. Ami Sens svarade ibland med tystlåtna meditativa flageoletter som kontrasterade till de mer hårdhänta utspelen. Det strömmar oerhört mycket kraft ur Cecilias mättade pianospel som lyhört fångas upp av de övriga och omvandlas till koncentrerad energi i formen. Den här gruppen är värd uppmärksamhet och förhoppningsvis kommer man få höra mer av dem framdeles.

Cecilias grupp följdes av Mats Öbergs trio som visade sig, var den verkliga publikfavoriten. Filip Augustsson bas och Jon Fält trummor pumpade fram våldsamma, busiga rytmer till Mats Öberg. De fungerade som en märgfylld transformatorstation med sinnrik kontakt i ett allt starkare utspel.  Mats Öberg svarade med bubblande vågformigt spel på klaviaturen och crescendona avlöste varandra i snabb takt. Som ytterligare påbröd använde Mats även sin röst, munspel och mobiltelefon, en mobil swinghändelse. Ett både humoristiskt och musikantiskt tilltag. Det här är en trio med hög kvalitet och publiken tilltvingade sig ett extranummer av dem.

Som tredje och sista grupp den första kvällen framträdde arrangörerna Josef Kallerdahl bas och Hans Olding gitarr tillsammans med Fredrik Rundqvist trummor och Francesco Bearzatti tenorsax och klarinett i Hans Olding Quartet. Bearzatti som uppenbarligen är ett stort namn i hemlandet Italien visade sig vara en rörblåsare med krämigt mjuk ton. Ett attraktiv snabbt tonflöde kännetecknade hans tenorspel som rörde sig över instrumentets hela register.

Som klarinettist var han dock inte lika intressant. Men i en duo utförd på instrumentet tillsammans med Oldings gitarr lyfte spelet några enheter. Olding har under de gångna åren utvecklats i sitt improvisatoriska spel där rytmiska fraser mixas med långa löpande linjer. Kallerdahl och Rundqvist lade grunder till melodiinstrumenten och blommade med olydigt fin rytmik.

Ett bevis på festivalens rika musikaliska variation var andra kvällens första begivenhet. En duo med namnet Causal Intimacy bestående av Richard Ekre-Suzzi spelandes olika flöjter och Klas Nevrin piano och elektronik. Richard Ekre-Suzzi har hämtat hem sina flöjter från ett område i Bangladesh och använder dem med mästerskap. Han hade själv varit närvarande vid tillverkningen av dem. Ett finsnickeri som det tar många år att tillägna sig, berättade han. Klas Nevrins piano- och klaviaturspel lade klangfyllda mattor under flöjtspelet och skapade musik med anor från fjärran nejder. I en av kompositionerna var jazzelementet framträdande i övrigt var inslagen mer av asiatisk färgning och tonbild men ytterst fascinerande.  Duon spelar in en cd i oktober.

Andra gruppen ut var kvartetten IPA med Magnus Broo trumpet, Atle Nymo tenorsax och basklarinett, Ingebrigt Håker-Fladen bas och Håkon Mjåset-Johansen trummor. En grupp som verkade i den moderna jazztraditionen med ett ordentligt bett i utspelet. Atle Nymo som också var bandets introduktör svarade med en rad intensiva soloutflykter. Fyllda av märg och styrka. Magnus Broo med sina snabba rörelser och nästan gutturala uttryck härrör till en trumpetargrupp inom jazztraditionen som närmast slänger ur sig tonströmmen i kraftiga block. Instrumentljudet har en närmast frätande biton ofta i det högre registret.

Ingebrigt Håker-Flatens basspel utfördes snabbt och kraftfylld med en intressant melodik som följd. Håkon Mjåset-Johansens trumspel var ett vittförgrenat mönster i en rytmisk matta. Utan att på något sätt vara konservativa så markerade IPA sin kontakt med jazzmusiken under sin konsertdel med rytmisk jazzmusik vilket de egentligen var ganska ensamma om. En fantastisk grupp med en rejäl styrkedemonstration som uttryck.

Peter Danemos infallsrika projekt med att bearbeta Led Zeppelins musik fångade konsertpublikens öron, Förutom han själv vid trummorna medverkade Nils Janson trumpet, Mats Äleklint trombon, Tomas Backman altsax, Alberto Pinton barytonsax och Per-Åke Holmlander tuba. Detta var festivalens verkliga supergrupp med dramatiska solon av alla och envar. Holmlanders tubaspel är som bekant i en klass för sig, liksom Äleklints trombonspel. Thomas Backman tog för sig ordentligt och testade altsaxofonens alla möjligheter till distade ljudavtryck utan förstärkning. Hans samspel med Nils Jansons trumpet var innerligt melodiskt, vilket också gäller Nils Janson fina solopartier.

Alberto Pintons spel på den stora saxen ifrån de mest ödmjuka och sinnliga tonvävar till det mest muskulösa överträffar det mesta som vanligtvis hörs från saxen ifråga. Peter Danemos kraftfullt metodiska trumspel ramade in gruppen mycket effektivt. Danemos arrangemang var humoristiska och skickligt utförda. De visade också att man som arrangör inte slaviskt behöver följa förlagan utan som här bör ta alla möjligheter till variation, improvisation och lekfullhet.

Landets Jazzfestival bjuder på attraktioner som sällan hörs. Det rör sig oftast om nystartade grupper eller projekt. Något som utvisar med vilken fantasi och medvetenhet Josef Kallerdahl och Hans Olding har haft i sitt förberedande arbete. De låter unga musiker och ungdomliga tankar komma till tals. Samtidigt låter de musik ur många olika läger ta plats på den minimala estraden i restaurang Landets övervåning. Även i år har de lyckats över hövan.

Leif Wigh

Landets Jazzfestival
Restaurang Landet, Stockholm
2 – 3 juli 2010

Cecilia Persson Quartet
Mats Öberg Trio
Hans Olding Quartet
Causal Intimacy
IPA
LED