Valby Summer Jazz

 

Valby Summer Jazz, en subfestival till den gigantiska Copenhagen Jazz Festival, arrangerades i år för fjärde gången. Årets upplaga presenterade ca 25 konserter i både Valby och Frederiksberg.

Konserterna i Valby gavs på Prøvehallen med två uppträdanden per kväll, medan flera spelningar även ägde rum på Betty Nansen Teatret i Frederiksberg. Redan helgen före själva festivalen tjuvstartade man med en gratisfestival i Spinderiet i Valby där bl a Maria Carmen och Benjamin Koppel samt Maria Montell uppträde.

Danska skivbolaget Cowbell Music, amerikanska pianisten Kenny Werner och danska saxofonisten Benjamin Koppel var även i år festivalens musikaliska ledare. Werner och Koppel stod tillsammans med amerikanska basisten Scott Colley och trummisen Jonathan Blake för festivalens huskomp i Prøvehallen under flera konserter.

Förra året ville man återskapa konceptet från och fånga stämningen på den legendariska klubben Blue Note i Brooklyn, New York. Det temat fanns kvar även i år, men nu hade man inte bara förfinat festivalen utan också utvecklat det musikaliska språket. Koppel och hans crew utvidgade jazzens horisonter genom att inkludera klassisk musik, modern körmusik, crooning, storband och electronica i årets program.

Meet The Artist” var ett nytt, välkommet inslag för i år. Flera av konserterna började med att en musikjournalist hade en pratstund med artisterna på scenen. Dessa intressanta samtal gav publiken en möjlighet att lära känna musikerna på ett personligare, öppnare sätt.

Ett spännande, fruktbart möte ägde rum på Betty Nansen Teatret. Violinisten John Blake Jr och hans son Johnathan Blake på trummor, tillsammans med Anders och Benjamin Koppel samt Ars Nova Copenhagen, en av Europas mest välrenommerade körer, framförde där två svitliknande kompositioner.

De lyriska styckena var en gripande blandning av amerikansk jazz och dansk modern körmusik, baserade på dels amerikanska spirituals, dels på brev från danska soldater som deltog i slaget vid Fredericia 1849. John Blake Jr, som anses vara en pionjär bland jazzviolinister, hyllade sin kompanjon Svend Asmussen som han träffade för första gången för fyrtio år sedan.

Den nyligen avlidne pianisten Mulgrew Miller hyllades med spiritualen Sometimes I feel lika a Motherless Child i ett stilfullt, känslosamt arrangemang av Blake Jr. Konserten genomsyrades av stor melankoli, men inte utan en klar strimma av hopp och glädje.

Ett annat lyckat, innovativt möte var det mellan den klassiska pianisten Katrine Gislinge, Benjamin Koppel, Jakob Anderskov’s Strings och DJ Noize. Konserten kändes fräsch och skred över gränserna med bravur. DJ Noize mixade musiken förtjänstfullt och visualiserade den på en storbildskärm – och skapade därmed en ytterligare dimension åt musiken. (Se kul klipp kring förberedelserna på YouTube.)

Den absoluta höjdpunkten för mig kom under saxofonisten Joe Lovanos konsert, när han uppträdde med den danska saxofonisten Benjamin Koppel. Båda äger instrumentet mezzosopransaxofon, som här hade världspremiär.

I sällskap av pianisten Kenny Werner, basisten Palle Danielsson och trummisen Audun Kleive skapades storstilad intellektuell barockjazz med gott om utrymme för improvisation. Lovano bidrog med starka kompositioner som Journey Within och Boss Town och hans transparenta, knivskarpa sopransaxlinjer flöt i symbios med Koppels tonspråk. Danielsson och Kleive imponerade med underfundiga, härliga, rytmiska inpass.

När Werner fick glänsa i sin subtila ballad Go There and Roam skapades eufori i Betty Nansen Teatret. Mest minnesvärt blev dock extranumret när Lovano plockade fram sin tenorsax och brände av en sagolik version av Kenny Werners hyllning till John Coltrane Ballad for Trane.

Tungviktarna i den amerikanska all-starsextetten the Cookers, (Eddie Henderson trumpet, Billy Harper tenorsax, George Cables piano, David Weiss trumpet, Cecil McBee bas och Billy Hart trummor) under ledning av Weiss bjöd på högoktanig postbopjazz i Prøvehallen.

Ljudbilden under konserten var alltför skarp och en viktig medlem i gruppen, trumpetaren Eddie Henderson, var ovanligt blek denna afton. Som tur var lyckades den resliga saxofonisten Billy Harper med sitt själfulla spel tända sextetten och rädda konserten genom att leverera makalösa, kvicka versioner av sina egna kompositioner Capra Black och Croquet Ballet. En annan höjdpunkt var gruppens distinkta version av Freddie Hubbards The Core.

Avslutningsdagen på festivalen uppträdde slagverkaren Marilyn Mazur med Tritonuskören och pianisten Makiko Hirabayashi. Detta spännande möte mellan tre så till synes olika musikstilar blev ett ytterligare bevis på att arrangörernas mod och vilja att utveckla festivalen lönat sig.

En del av framgången för Valby Summer Jazz har varit att Koppel och Werner konsekvent har kunnat leverera stora namn och placera dem i nya, ofta framgångsrika konstellationer och kontexter. Festivalen har också på ett smart sätt bjudit in grupper som har varit tillsammans under en längre till.

Stor eloge ska gå till Valbycrewet: trots de tuffa ekonomiska tiderna för festivalarrangörerna håller de hårt vid sin konstnärliga profil. Återigen har de lyckats bevisa att experiment är möjliga inom ett mainstream-sammanhang och att fokus inte nödvändigtvis behöver läggas på kommersiella intressen utan på innehållet.

Målet för festivalen är att engagera namnkunniga artister och att integrera dem i ett nytt sammanhang – nytt för såväl musikerna som publiken. Man vill inte bjuda lyssnarna på det de redan känner till, utan istället överraska dem med en lyckad korsbefruktning mellan olika stilar och artister, vars gemensamma nämnare är kärleken till musiken.

Ser redan nu med förväntan och tillförsikt fram emot femårsjubileet nästa år!

Patrik Sandberg

Valby Summer Jazz, Köpenhamn 2013, 5-14 juli.

Joe Lovano, Palle Danielsson, Audun Kleive, Maria Carmen Koppel, Benjamin Koppel, Kenny Werner, Scott Coley, Jonathan Blake, Ars Nova Copenhagen, Jon Blake Jr, Katrine Gislinge, The Cookers mf l.