Vancouver jazz på åttonde dagen

Nu har Vancouver bågnat av jazz i åtta dagar. Festivalen sätter verkligen sin prägel på stan. Skosulorna är snart nedslitna efter vandringar mellan olika ställen i centrum och på den vackra ön Granville Island.

Utbudet spretar åt alla tänkbara håll, liksom lokalerna där musiken spelas. Det är tjusiga konserthus, vars namn speglar ägaren, som till exempel B.C. Honda Dealers – Hondaförsäljarna i British Colombia. Där spelas ”klassisk” jazz, som i går då Jimmy Cobb’s Kind of Blue at 50 gick av stapeln (se recension). Där sjunger Kurt Elling i morgon och där har David Sandborn Group spelat, liksom Al di Meola.

På Biltmore Cabaret spelas indie, soul och salsaliknande musik.

Totalt finns det 40 olika scener, men jag har räknat till 8 huvudscener, de båda ovannämnda inkluderade.

På Roundhouse spelas ”innovativ” jazz. Jag har lyssnat till norske Håvard Wiik trio där, vår store slagverkareo Raymond Strid som bland annat gjorde en minnesvärd konsert med basisten Jôelle Léandre och överallt uppdykande Vancouversonen och klarinettisten Francois Houle. På Roundhouse spelades också hockeymatchen mellan Sverige och Kanada (se tidigare artikel). Här höll legendariska pianisten Alexander Schlippenbach en solokonsert, följd av Mats Gustafsson och Houle tillsammans med holländska trion BraamdeJoodeVatcher.

På söndag spelar pianisten Myra Melford som Oj skildrat tidigare.

På Ironworks håller den mest eklektiska musiken till, den mest vidsynta, om man så vill. Där har också Raymond Strid och Mats Gustafsson spelat i olika konstellationer. I kväll, fredag, blir det Gustafsson igen och nu tillsammans med Gord Grdinas trio som inspirerats av arabisk musik.

Festivalen inrymmer också Ballrooms, klubbar med olika profil. Runtom i stans spelas jazz på eftermiddagarna, inträdet är gratis och de konserter jag har hört går inte av för hackor. För att inte tala om alla workshops som pågår hela eftermiddagarna. Själv var jag med Tom Lee Music Hall när Alexander von Schlippenbach berättade i ord och pianotoner om utvecklingen av den moderna jazzen, från ”Frijazz” och framåt.

Varje natt kör ett jam igång här på The Listel Hotel, där jag bor. Man kan hänga i baren om man orkar, förr att plötsligt höra världsnamn inom jazzen jamma med det fasta kompbandet.

Den drivande kraften bakom detta megaspektakel som omsätter ungefär 270 miljoner kronor, Ken Pickering, möter ni i nästa nummer av OJ. Han berättar hur det gått till när Vancouver trätt fram som en jazzens världsstad.

Allt är välorganiserat, tiderna hålls, inget flum. Programbladen kunde möjligen varit mera utförliga och en karta som pekade ut de olika scenerna skulle spara mycken möda för besökare utan GPS-navigator.

Vancouver är verkligen en ”cool” stad: Lugnt, inget skrän eller fylla, allt fungerar och man behöver aldrig känna sig lurad på pengar. Folk är vänliga på ett i mina ögon mer äkta sätt än i USA. Stan omflyts av Stilla Havsvikar och i fonden åt alla håll sticker enorma blåaktiga berg upp sina toppar, fortfarande något snöbeklädda. Men härnere i stan lyser solen och svalkande vindar från havet gör att det aldrig blir olidligt hett.

Bättre inramning kan knappast en jazzfestival ha.