Världsklass när Cæcilie Norby och hennes trio ringde in julen

Foto: Alma Danielsson

Cæcilie Norby, Ulf Wakenius, Lars Danielsson & Snorre Kirk – A Jazzy Christmas
Stora Teatern, Göteborg, 23 december 2019.

Flertalet krogar längs Avenyn har stängt. Således krävs mod för att bjuda på musikalisk spis när det vankas uppesittarkväll, något som Norby skojar om med publiken. Vi är lyckligtvis åtskilliga hundra på plats. Råkar vara femte gången jag hör danska mästersångaren i år. Och i fjol minst två tillfällen, då i sällskap med Lars Danielsson. Under julkonserten i deras andra hemstad har paret sällskap av urgöteborgaren Ulf Wakenius på akustiska gitarrer jämte trumslagaren Snorre Kirk (som efter konserten reste tillbaka till Köpenhamn). För de som inte är insatta i Cæcilie Norbys breda repertoar bör nämnas det hörbara arvet från en operautövande mamma och medverkan i somras i en dansk motsvarighet till ”Så mycket bättre”. I en hisnande explosiv, dynamisk tilldragelse över två set ges publiken en fantastisk upplevelse. Låter inte som sedvanlig bebop, vilket initierade lyssnare vet när paret Norby & Danielsson styr skutan. Kvartettens gnistrande fyrverkeri och meditativa passager hämtar ofta konturer från en slags world music. Ljudet är exceptionellt bra.

En ultrasoft öppning följs av läckert mjukgung featuring Ulf Wakenius. Norbys röst flyger iväg, bollar med vokaler i Have Yourself A Merry Little Christmas. De vokala sprången, inklusive ordlöst tungvrickande är ett signum att häpna över. Cæcilie Norby in action når vida bortom det vedertaget vackra. Hon förkroppsligar ett veritabelt kraftcentrum vars röstresurser tar in livets känslospektra av smärta och kamp, glädje och skönhet. Man baxnar och njuter! Jul, strålande jul görs delikat med Lars Danielsson i en huvudroll med fingerspel på cello (använder inte stråke), vilket resulterar i magnifik resonans. Ett par gånger ryser jag av välbehag under hans intron. Av andra förväntade julsånger hörs till exempel White Christmas, The Christmas Song, en tysk julpsalm, en dansk julsång och älskade Silent Night. Välkända melodier som de gärna stöper om till sprittande samba, fusionös eller livsbejakande blues. Den högtidsanpassade repertoaren har Norby kompletterat elegant. Två svindlande höjdpunkter går i rafflande latinstuk (Momento Magico av Wakenius) respektive indiskt jambetonat temperament.

Bländande samspel, galet omfångsrik röst och strängbändarnas vidunderliga prestationer medför närmast obeskrivlig stimulans, gåshud bildas. Ekvilibristiska improvisationer kontrasteras med vilsamma stämningar, vilket exempelvis inträffar när konsertens anförare tar fram tumpiano och kalebass. Trumslagare Snorre Kirk – i motsats till övriga endast ett kortare solo – tillför stilfulla finesser med vispar och tar täten i somliga eruptioner. Även om ingen trakterar klaviaturinstrument hörs då och då atmosfäriska slingor i bakgrunden. En angenäm stilistisk utvidgning möjlig genom elektronik kopplad till Danielssons cello och kontrabas. Efterhand blev publiken allt mer begeistrad. Föga överraskande återgäldas extasen med genresvävande extranummer: Hallelujah med inkorporerad röstakrobatik.

Detta omväxlande äventyr där fokus ständigt skiftar tillhör definitivt topparna av allt jag hört live i år. Och hänryckta musiker får ta plats, trigga varandra att vara virtuoser lika mycket som ackompanjatörer. En fenomenal nordisk urladdning i världsklass dan före dan!

Mats Hallberg

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(11) { [0]=> int(50803) [1]=> int(54593) [2]=> int(51323) [3]=> int(54209) [4]=> int(54013) [5]=> int(54353) [6]=> int(54305) [7]=> int(54541) [8]=> int(54329) [9]=> int(54566) [10]=> int(54382) }