Varmt och vänligt på Jazz en La Costa

Tjugotredje upplagan av Jazz en la Costa i Almuñécar på spanska sydkusten bjöd som vanligt på ett omväxlande internationellt program av hög kvalitet. Konceptet med en konsert i taget med början varje kväll  kl 22:30 – då temperaturen sjunkit till behagliga 25 grader – är mycket publikvänligt, liksom de humana entrépriserna som förutsätter en i internationell jämförelse frikostig finansiering av allmänna kulturmedel. När detta dessutom kan äga rum i ett av krisen hårt drabbat Spanien kan man undra varför länder som kommit betydligt lindrigare undan (läs: Sverige) tvingas göra nedskärningar i budgetar och konsertutbud.

Festivalen gjorde en mjukstart med Cedar Walton Quartet med Bobby Hutcherson. Dessa båda legendarer spelade en lågmäld och stundtals vacker musik, som dock saknade mera dramatiska uttryck och därför kändes lite utslätad. Kanske ligger vibrafonen alltför nära pianot för att ge musiken den nödvändiga dynamiken. I och för sig bevisade ju MJQ motsatsen på sin tid, men i den här kvartetten kändes det hur som helst så. Den bristande motivationen tog sig också uttryck i ett snopet kort framträdande.

Nästa dag bjöd på en positiv överraskning. Den spanske pianisten Chano Dominguez gjorde först ett halvtimmeslångt soloframträdande och visade sig ha ett harmonisinne utöver det vanliga när han improviserade över  melodier utanför den vanliga jazzrepertoaren. ”Jag vill tacka livet” fick t ex  en annorlunda tolkning.

Kvällen avslutades med Ruben Dantas Octeto till vilken så småningom också Dominguez anslöt sig. Dantas är uppväxt i Brasilien, men bor numera i Spanien där han studerat piano och percussion. Här framträdde han som percussionist och orkesterledare i ett mycket kosmopolitiskt band, som spelade världsmusik och Latin jazz med stor friskhet och ackuratess. Den israeliske gitarristen Dan Ben Lior imponerade, bl a  spelande en ekvilibristisk flamenco i en duett med Dantas på percussion. Bandet bjöd på sig själva och inhöstade stort bifall hos publiken.

Christian Scott Quintet spelade musik som gör mig lite villrådig
. Scott har kallats den nye Miles Davis efter sin skivdebut som sjuttonåring år 2002. Och visst finns det referenser till den sene Miles, även om den musiken var mera elektrifierad. Men mig berör inte denna musik speciellt mycket. Den skulle passa ypperligt som programmusik till film eller TV, men det blir svårare när den ska stå på egna ben om uttrycket tillåts. Kvintetten (tp, g, p, b, dr) spelade enbart originalmusik hämtad från albumet Yesterday You Said Tomorrow.

Den attityd James Carter Quintet visade upp på festivalens fjärde dag skilde sig radikalt från den de två tidigare amerikanska grupperna visat upp. Dessa hade haft en uttråkad uppsyn, besvärade sig inte med någon dialog med publiken, tackade inte för applåder, presenterade inga nummer och i Waldron-Hutchersons fall heller inga medverkande musiker. Framträdandena avslutades efter exakt en timme utan någon som helst annonsering om detta och inga extranummer spelades trots ihärdiga applåder.

James Carter & Co var raka motsatsen. Bandet var på ett strålande spelhumör, spelade i två timmar och bjöd på sig själva. Carter småpratade med publiken och var frikostig med informationen. Detta handlar om professionalism och sådan visade denna kvintett både i attityd och i musikalitet. Jag har tidigare beundrat Carter på skiva för hans fabulösa teknik, men uppfattat den som lite manierad. På festivalscenen är den däremot perfekt. Jag tror inte det finns någon annan som kan frambringa allt det den mannen kan på en tenorsax samtidigt som han hela tiden behåller swingen. Han är multiinstrumentalist – spelar alla sorters träblås – och bevisade här att han behärskar sopransax och flöjt bländande.

Repertoaren var till stor del hämtad från swingepoken med tillägg av enstaka original. Trumpetaren Corey Wilkes hann visa att det inte var någon tillfällighet att han efterträdde Lester Bowie i Art Ensemble Of Chicago. Gerard Gibbs på piano påminde om Don Pullen med sitt clusterspel, ett gott betyg i sig. Basisten Ralphe Armstrong var duktig och tillika spexig i stråkspelet och trumslagaren Leonard King satte dom rätta accenterna till en bejublad föreställning. Allt som allt var det en höjdpunkt under festivalen.

Madeleine Peyroux framträdde femte dagen
som en modern Billie Holiday vad gäller fraseringen, men med en helt annan repertoar som ibland tangerade popmusiken. I likhet med James Carter hade hon känsla för publikkommunikation. Älskarna av fusion och basrytmer hade en högtidsstund sjätte dagen med Stanley Clarke Band med Hiromi på scenen. I mitt tycke var basen förstärkt i mesta laget. Som så ofta annars i denna stil – med de förstärkare som är vanliga – låter riktigt låga toner på bas och på bastrumma mest som en kraftig smäll rätt in i bröstkorgen utan någon som helst klang.

Bortsett från detta är Clarke en fantastisk basist precis som man visste i förväg. Däremot var pianisten Hiromi obekant för mig och en stor överraskning. Japanskan visade sig besitta en känslighet i anslaget som jag inte hört sedan Bengt Hallbergs glansdagar och kunde verkligen modulera sitt spel. Växelspelet med kompetente israelen Ruslan Sirota på keyboard var effektfullt.

Uri Caine Bedrock med sångerskan Barbara Walker
var festivalens näst sista inslag. Bedrock spelar i fusionstil, varför tyvärr det elektriska tog överhanden också i Caines pianospel. Endast tillfälligtvis höll han sig till flygeln och det blev högtidsstunderna för mig. Wayne Shorters Nefertiti var ett exempel på detta framfört på ett sätt som liknade Chick Coreas spel i gruppen Circle för nära 40 år sedan. På elklaviaturerna kommer inte hans kvaliteter till sin rätt. Till yttermera visso dominerade Barbara Walker fullständigt med sin kraftiga röst i de inslag hon deltog i, tyvärr utan några som helst nyanser vilket så småningom för mig blev lite tröttande. Men hon gjorde det med stor entusiasm och glädje, vilket ledde till kraftigt bifall från publiken.

Avslutningsdagen bjöd David Sanborn Trio på rak och stompig mainstream jazz, vilket jag föredrar framför den hissmusik jag fördomsfullt hade väntat mig. DeFrancesco på orgel var en trevlig bekantskap och kunde dessutom sjunga blues. Steve Gadd är den verklige finliraren på trummor med läckert och följsamt spel utan stora åthävor. Publiken kunde lämna festivalveckan med ett leende på läpparna.

P-O Larsson

JAZZ EN LA COSTA 2010
Almuñécar, Granada, Spanien 17-24 juli 2010.

Cedar Walton med Bobby Hutcherson, Rubem Dantas med Chano Dominguez, Christian Scott, James Carter, Madeleine Peyroux, Stanley Clarke med Hiromi, Uri Caine med Barbara Walker och David Sanborn.