Vibra i världsklass på Alandia Jazz Festival

Alandia-Pyysalo-Group

Nittonde årgången av Alandia Jazz Festival i Mariehamn på Åland genomfördes 11:e och 12: e juli i den minimalistiska och trivsamma Pub Bastun. En rad inhemska förmågor bekräftade att jazzen har en hemvist även ett antal sjömil ut i Östersjön.

Till och med att världspianisten Vladimir Shafranov sedan länge har Åland till hemmahamn. Strax innan festivalen befann sig den forne ryssen på en fem veckors sejour i Japan och under festivalen var han ansvarig för de två entusiastiska jam sessions som avslutade festivalkvällarna.

 Mäktigast intryck gjorde den finländske vibrafonisten Severi Pyysalo. När han tolkar evergreens som Alone Together fullkomligt lysande undrar jag faktiskt om denne Pyysalo har någon jämlike bland dagens vibraspelare. Förutom en snudd på sanslös teknik – med dubbla klubbor – har han ett synnerligen smakfullt sound, med precist dämpade toner som framkallar ljuvliga klanger.

Severi-Pysalo

Alltför mycket svaj på metallblocken kan annars likna Hawaiigitarr. Viktigast är dock att Severi Pyysalo så genialt förmår utforska och genomlysa de harmoniska och melodiska strukturer som erbjuds, samtidigt som han har full koll på svänget. Lionel Hampton, Milt Jackson och Gary Burton i alla ära.

Jag associerar till ingen mindre än John Coltrane, vilket för mig är liktydigt med vibra i världsklass. Att 45-årige Pyysalo inte är mer känd är smått förunderligt; han spelade fantastiskt redan som 18-åring. Medspelare sedan flera år är gitarristen Niklas Winter.

Smakfull men utan större pregnans. Dock helt okej som sidekick. Jesper Bodilsen representerar förtjänstfullt den danska traditionen med fulltonad kontrabas i framkant av beatet. Stundom faktiskt en smula stressande.

What Club

What Club hör till Ålands främsta ensembler. Deras specialitet är att utforska den swingmättade zigenarjazz som Django Reinhardt gjort odödlig. Till en början kan upplägget med två gitarrer som växelvis solospelar respektive bygger kompackord och andrastämmor kännas litet enformigt.

Men när Richard Palmer och Jochum Julin väl har fått upp ångan på sina nylonsträngade växer musiken och solistinsatserna får ökad glöd. Kjell Dahl kompar energiskt på basen och nytillskottet Andreas Nyberg på violin har tillfört gruppen såväl musikantisk energi som ett bredare spektrum.

Fredrik-Erlandsson

Ålänningarnas främste trumpetambassadör heter Fredrik Erlandsson. Till vardags kantor i en kyrksocken blommar han ut på Alandiafestivalen med ett trumpetspel som är på samma gång traditionsrikt och framåtsyftande. Hela tiden med möjligheten att addera en kvicktänkt humoristisk fras.

Tonen är, som hos alla riktigt bra musiker, vacker, fyllig och med en tydlig kärna. Fredrik Erlandsson skulle mycket väl platsa i en hetare jazzmusikalisk miljö. Att han föredrar idylliska Åland är som det heter ibland, resandens ensak.

bastun-Alandia

Alandia Jazz Festival har genom åren använt sig av diverse lokaler. Allt från större islada och förnäm konsertsal till vidlyftig nöjespark och stimmig restauranglokal. Sedan några år är det populära Pub Bastun som gäller. När knappa hundratalet lyssnare har trängt sig in är det trångt men mysigt.

Möjligheten att i pausen slinka iväg till baren för en kall pilsner finns. Att därefter kliva ut på en veranda med utsikt ner mot inloppet till Ålands Hav gör upplevelsen än mer charmerande. Hade det även givits chans till något enkelt i matväg skulle konceptet fungera ännu bättre. Något att tänka på till 20-årsjubileet.

Zetterqvist-Alandia

Robert Zetterquist är ursprungligen från Sverige. Måhända inte så dramatiskt, men ett fräscht tillskott till öns jazzliv är han likafullt. Tillsammans med en för tillfället hopplockad kvintett bänkar sig Zetterquist i fronten med sin gitarr och bjuder på en avspänd konsert med en knippe standards och några egenkomponerade låtar. I den gamla dängan Old Folks är spelglädjen maximal, vilket genast noteras av den initierade publiken.

Till gitarrkollegan Rune Gustafsson levererar Robert Zetterquist en hyllning i form av Mingusmelodin Haitian Fight Song. Carl Fredrik Orrje kompletterar med läckert pianospel, Fredrik Erlandssons trumpetspel är som ovan sagts en ren fröjd, medan Mårten Korkmans basspel är energigivande och Ali Djeridis trumspel helskärpt och osvikligt rytmiskt. En riktigt kul konsert.

Edward-4-Alandia

Edward Mattsson är sedan några år festivalgeneral för Alandia Jazz Festival. Själv bor och verkar han numera i Göteborg och därifrån har han hämtat sina spelkamrater. Edward själv spelar känslig barytonsax och kompletterar med ett klarinettspel som delvis för tankarna till Jimmy Guiffre. Anton Davidsson bakom trummorna spelar lyhört, Alexander Walldén vid kontrabasen likaså och bakom flygeln sitter Per Walfridsson, en ung man med en klart lovande musikalisk framtid.

skelett-Alandia

Pausens betydelse i jazzmusik är nätt upp lika viktig som publikens behov av andhämtning efter en intensiv konsert. På Alandia Jazz Festival kliver lyssnarna rakt ut på den veranda som är belägen cirka tio meter från scenen.

Precis som inne i Pub Bastun blir det då ganska trångt men mysigt. Det gitarrspelande skelettet i rostigt järn står helt lakoniskt i ett verandahörn och bjuder på ohörbar musik. Måhända som en bild av just pausens betydelse. Eller kanske för att illustrera att även efter hädanfärden kommer musiken att följa oss.

Oh, ljuva tanke!

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus