Vijay Iyer höjdpunkt i Hamburg

Finska storbandet UMO Jazz Orchestra med den amerikanske saxofonisten Lenny Pickett. Foto: Mathias Kreft

ELBJAZZ, Hamburg
29-30 maj 2015

Varje år i slutet av maj kommer tusentals besökare från hela världen till Hansastaden Hamburg för att njuta av en skön musikalisk mix av kända artister och spännande nykomlingar i en unik miljö vid floden Elbe. Till årets upplaga, den fjärde i ordningen, kom runt 15 000 besökare under de två intensiva festivaldagarna. Endast 79 euro kostade tvådagarsbiljetten. Mer än 50 konserter ägde rum runt om i staden, mestadels utomhus på många extraordinära spelplatser: fartygslastrum, pråmar och varv runt hamnområdena Fischmarkt, Blohm + Voss och Hansahafen. Festivalen kompletterades även med ett mångfacetterat programutbud bestående av workshops, filmer, utställningar och program för barn.

Under de senaste åren har ELBJAZZ inte bara utvecklats till en kulturell och musikalisk höjdpunkt i Hamburg, utan också till en av de mest populära försommarjazzfestivalerna i Europa. Förra året uppträdde bl a Tonbruket, Oddjob, Dianne Reeves och Gregory Porter. På ELBJAZZ fjärde upplaga medverkade en imponerande line-up: Dee Dee Bridgewater feat. Irving Mayfield ihop med UMO Jazz Orchestra, Rolf Kühn Unit, Vijay Iyer, Enrico Rava, Marc Ribot, Verneri Pohjola, Cécile McLorin Salvant, Monty Alexander, Ed Motta, Stacey Kent, Joe Morris, Giora Feidman, Orchestre National de Jazz, Michael Wollny, Juhani Aaltonen, STUFF, Benjamin Koppel/Kenny Werner och många, många fler.

Finska storbandet UMO Jazz Orchestra öppnade stora scenen vid Blohm + Voss-varvet på fredagen under ledning av den amerikanska saxofonisten Lenny Pickett, som var medlem i Tower of Power 1972–1981. Den nästan 20 man starka orkestern framförde låtar från färska albumet The Prescription. Pickett tar med lätthet toner som sträcker sig över sex oktaver på sin tenorsaxofon och har en lekfull, unik känsla för frasering och artikulation. Rika och vackra harmonier kom fram i Picketts ballad Kathy. Legendariska blåsaren Juhani Aaltonen glänste ikapp med Pickett med infallsrika solon på flöjt och sax. Finalen kom med en remake av ToP-hiten What is Hip som värmde upp fint i kylan. UMO Jazz Orchestra backade även upp den nu 65-åriga jazzdivan Dee Dee Bridgewater som kom till Hamburg med en färsk skiva i bagaget och ett New Orleans-projekt under ledning av trumpetaren och sångaren Irving Mayfield. Bridgewaters röstregister spänner fortfarande gott och väl över fyra oktaver och under det drygt timslånga fruktbara mötet mellan Bridgewater och UMO Jazz fick vi lyssna till coola, creole-kryddade New Orleans-klassiker som Big Chief, St. James Infirmary, temat från TV-serien Treme men även en bedårande vacker tolkning av Duke Ellingtons Come Sunday. Bridgewater är ju inte direkt ovan med storbandsformatet: som tjugoåring i mitten av 70-talet sjöng hon med legendariska Thad Jones & Mel Lewis-orkestern och för fyra år sedan turnerade hon i ett lyckat storbandsprojekt ihop med Norrbotten Big Band.

Nästan 40 år yngre kollegan, fransk-haitisk-amerikanska 26-åriga stjärnskottet Cécile McLorin Salvant vann fyra olika kategorier i Down Beats Readers Poll 2014. Hon besitter en magnifik, nyanserad, omfångsrik, full, kontrollerad röst i kombination med ypperlig tajming, fin frasering och enorm känsla. Med sin kvartett bjöd hon på en rad pärlor från Porgy and Bess och The American Songbook som It Ain’t Necessarily So, samt ett par Bessie Smith-nummer. Hennes klassiska skolning kom fram i balladen Fog, då hennes stämma påminde om Alice Babs sakrala skönsång. Hennes känsla för humor kryddade Valaida Snows eldiga, afro-latinfärgade You Bring Out the Savage in Me. McLorin Salvants elastiska stämband bär lika mycket drag från såväl Betty Carter som Judy Garland och Blossom Dearie. Vitala pianisten Aaron Diehl vid sitt stride piano spelade lyhört och inkännande i stark symbios med McLorin Salvant. Hans licks förde Maurice Ravel och Lennie Tristano till tankarna.

Den indiskfödda amerikanska pianisten Vijay Iyers midnattskonsert i Hafenmuseum bland ankare och fartygsmodeller var festivalens absoluta höjdpunkt. Tillsammans med sina mångåriga medmusiker, basisten Stephan Crump och trummisen Marcus Gilmore, gav han en laddad och intensiv konsert. Låtarna som framfördes var företrädesvis hämtade från senaste mästerverket Break Stuff på ECM (läs rec i OJ nr 3 2015). Omedelbart insåg man av att Crump och Gilmore känner Iyer så väl att varje ögonblick i samspelet är empatiskt, nästan telepatiskt. På skivan hör man hur grundelementen i kompositionerna bryts ner och omvandlas till en ny form och detta framgick ännu tydligare i livesituationen. Iyers språk är lika mycket melodiskt som kantigt och abstrakt. Inspirationen från Thelonious Monk och Steve Reich är kännbar, men även från musik utanför jazzen som i repetitiva, minimalistiska Hood, en hyllning till Detroit-techno-dj:n Robert Hood. Polyrytmiska Break Stuff, där Iyer utnyttjade seriella, förskjutna rytmer som han effektivt färglade med udda, finurliga ackord i ett konstant flöde, var fullständigt magnifik. Alla tre artisterna fick stort solistisk utrymme. I Chorale fick samtliga stretcha ut ordentligt med tätt vävda kontraster kring Iyers tematiska, rastlösa spel över Crumps walking bass-linjer och Gilmores distinkta slagverksserier i batucada-lik marschtakt. I John Coltranes Countdown stöpte Iyer om den klassiska Coltrane-melodin till en smakfull, rytmisk ram inspirerad av västafrikansk musik. Som avslutning tolkade Iyer majestätiskt, helt ensam vid sin flygel, Billy Strayhorns Blood Count.

Jazzens gudfader i Italien, trumpetaren Enrico Rava var på plats med en ny, ung kvartett som framförde helt nytt material. Enligt Rava själv – som jag fick en pratstund med – var låtarna skrivna till en platta som släpps i höst. Ravas musicerande har tydliga rötter i 60-talets avantgarde och sedan återkomsten till ECM 2004 har han lyckats integrera, men framförallt förnya och utveckla, sina erfarenheter från den tiden i sin musik. Kvartetten rörde sig sömlöst från neobop till rockfusion och frijazz. Francesco Diodati var en ny trevlig bekantskap – med sin gitarr utkämpade han ödesmättade, täta, intima dueller mot Ravas lyriska, ofta subtila, trumpet. Även när Rava tog i fanns den modulerade lyrismen i botten. För Rava existerar inga gränser, hans musik är som ett kalejdoskop: den skimrar och byter skepnad ständigt.

ELBJAZZ innehöll flera mycket hörvärda konserter:
Den 84-åriga tyska ikonen, klarinettisten Rolf Kühn spelade i Alte Maschinenbauhalle samtidigt som Rava uppträdde, men det lilla jag hann höra visade att avantgardisten Kühn fortfarande har chops och jobbar med spännande formexperiment. Gitarrikonen Marc Ribot och hans trio sprängde alla gränser senare med ett laddat set som sträckte sig från andlösa filmiska ljudlandskap till nutida artrock. Finska lyriska trumpetaren Verneri Pohjola (son till basisten Pekka Pohjola) spelade med sin kvartett ett intimt, laddat set som rörde sig mellan hardbop, 60-tals jazz och impro. Höjdpunkten var den skira balladen The End Is Nigh. Franska Orchestre National de Jazz lockade med sin mollstämda, progressiva rockjazz medan brasilianska pianisten och sångaren Ed Motta bjöd på medryckande souljazz.

En hel del svenskar fanns på plats bland publiken. Kanske lyckas festivalbossen Tina Heine och hennes team locka ännu fler till 2016 års upplaga – och det vore ju inte helt fel med fler svenska artister på ELBJAZZ-scenerna!

Patrik Sandberg