VIKTORIA TOLSTOY & JACOB KARLZON A moment of now

ViktoriaTolstoyJacobKarlzon
Recenserad i OJ 5-13

 

VIKTORIA TOLSTOY & JACOB KARLZON
A moment of now

I can let go now – Deep river – Red rain – A moment of now – Againsta all odds – Hand in my pocket – Taking it all too hard – Lessons in love – Shadow and light –Satisfied – I concentrate on you – Scent of snow – Send one your love – Northern star

ACT 9727/Naxos-2/60 min
Victoria Tolstoy voc, Jacob Karlzon p pump organ celesta fender rhodes, Jocke Bergström voc (13).
Insp i Göteborg april 2013.

Betyg 3: •••

Det första som slår mig är hur fint det är att få lyssna till mindre format som detta. En duo – vad härligt! Ingenting går till spillo, ingenting passerar obemärkt, och framförallt – de båda musikernas absoluta ansvar för musikens riktning och närvaro finns där hela tiden.

I can let go now (Michael McDonald) öppnar detta album och Karlzons inledande pianoarrangemang låter mycket som Bill Evans spel på Flamenco sketches. Tolstoys röst i detta ljudlandskap är varm, mjuk och inbjudande. Visst känns texten igen, visst kan vi sympatisera, visst passar allt detta känslosamma till det svenska höstmörkret. Och nästa spår på skivan – Deep river av Bendik Hofseth sätter sig också som en vass men värmande tagg i mitt hjärta. Karlzons solo på detta spår är känslosamt, melodiskt och förkrossande vackert. Tolstoys röst förmedlar en stark inlevelse.

Jag slås av hur återkommande floden är i texters symbolik och minns de Bhadjan sessions som jag deltog i som harmoniumspelande tonåring: ‘The river is flowing, flowing and growing…’ Kanske ser vi människor floden som denna stora kraft som för oss framåt, med sig – det oundvikliga? Eller som Tolstoy sjunger: ”Deep river swallow me, deep river carry me… thousands of million raindrops on their way to the big blue sea”.

Skivan fortsätter med Red rain av Peter Gabriel, fint, ingen tvekam om det, men då låten i sitt klimax börjar låta som en av Josh Grobans mest känslosamma ballader I remember when it rained, känner jag att eftertänksamhetens stund är förbi. Nu blir jag mest lite fundersam av låtvalen duon Tolstoy/Karlzon har gjort och deras hantering av materialet.

Phil Collins lilla mästerverk Against all odds är en fantastisk skapelse, men då duon framför denna pärla finner jag att särskilt verserna försvinner i ett arrangemang som saknar harmoniskt flöde och riktning. Karlzons komposition Scent of snow innehåller också några textmässigt onaturliga fraseringar, dessutom är det tveksam retorik att starta med ‘this may seem a frivolous song to sing’. Tyck som ni själva vill: kryp in i en varm filt, se ut över stjärnhimlen och lyssna. Känns det emotionella budskapet aktuellt för er? Så bra.

Sunniva Brynnel