Virtuos uppvisning av Zakir Hussain & Masters of Percussion

Foto: Patrik Sandberg

Zakir Hussain & Masters of Percussion
Gustav Adolfs torg, Stockholms Kulturfestival, 16 augusti 2017.

Med indiskt tema pågår Stockholms Kulturfestival just nu för fullt. Som ett av affischnamnen framträdde tablaspelaren Zakir Hussain på onsdagskvällen på Gustav Adolfs torg inför en hänförd publik. Nu handlade det om en lös variant av indisk klassisk musik, i andra sammanhang har Hussain spelat med många jazzmusiker, exempelvis med John McLaughlin i gruppen Shakti.

Zakir Hussain är världens mest kända tablaspelare och numera något av en ambassadör för indisk klassisk musik jämte Anoushka Shankar, nu när bägges fäder gått bort. Båda har dessutom sökt en hybrid mellan öst och väst. Hussain i fusionbandet Shakti med gitarristen John McLaughlin och trion Sangam med saxofonisten Charles Lloyd.

Jag har haft den stora förmånen att höra Hussain traktera tablan med sina medmusiker två gånger tidigare – i Mumbai. Självfallet är det något helt annat att höra kvartetten musicera i en intim konsertsal där de kan gå från det subtila och sublima till det bombastiska och bulemiska på nolltid.

Fast de lyckas nå ut från den stora scenen på Gustaf Adolfs torg utan problem. De anpassar musiken efter miljön och ”konsertrummet” och koncentrerar sig på det sistnämnda.

Hussain inleder, som vanligt, tillsammans med sarangispelaren Sabir Khan. Detta vemodiga stränginstrument vars resonanstoner påminner om en nordisk fela och underliggande bordunton om en vevlira. Genom hela konserten anger Khan melodin medan percussionisterna slår takten och rytmen som synkoperar snabbare än den mest frenetiska frijazz.

Efter ett tag ansluter mridangamspelaren Anantha R. Krishnan – son till legendaren Palghat R. Raghu – in på scenen och sätter sig i lotusställning med trumman i knät. Mridangam liknar en dholak till utseendet men en tablas i klangen – dela den itu och du har ett tablaset.

För att fullborda kvartetten smyger sig Navin Sharma på dholak in. Fastän samtliga tre slagverk täcks av djurhud diffar de en hel del i teknik, timbre, uttryck och roll i ensemblen. I Sharma har Hussain fått en spelkamrat. Nu händer det saker. Nu blir det dynamiskt. De börjar duellera, le och skratta emellanåt som om de kläckt något internt skämt med sina snabba och hårt slående fingrar.

Det märks att bägge hade Hussains far Alla Rakha som läromästare; den ena vet precis vart den andra är på väg när han slår an en tala, den rytmiska enhet som kännetecknar indisk klassisk musik, cyklisk till sin form till skillnad från den linjära formen inom europeisk klassisk musik.

I grunden ligger talan över vilken kvartetten improviserar. Men Hussain tronar i mitten och anger likt en dirigent takt och tillfälle. Alltsomoftast avslutas en tala i ett virtuost och hårdslående crescendo. Det blir många slagverksdueller. Så hade förmodligen inte varit fallet på en konsert i Indien. Men hej, det är ju sensommar, utomhus och i Sverige.

Rikard Rehnbergh

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.