Vitalt och kontrastrikt med Melissa Aldana och Camilla George

Foto: Leo Ahmed

Melissa Aldana / Camilla George, Fasching, Stockholm Jazz Festival,  23 oktober 2021.

Tanken med dubbelkonserter på Fasching är bra på många sätt. Fler få ser mer och kanske vidga sina vyer samtidigt som kontraster i jazzens breda spektra kan exponeras. Det senare gällde i hög grad denna kväll, där två saxofonister med olika temperament, spelstil och förhållningssätt stod på scenen i var sitt set. Brittiska altsaxofonisten Camilla George med rötter i Nigeria inledde med sin kvartett och gav en i hög grad framåtlutad konsert. Det handlar om ”straight forward” – jazz, rak och direkt med markerade, täta rytmer och rika lyriska inslag. Framförallt stark tycker jag George var i balladspelet med sin varma, intensiva och innerliga ton. Gott stöd hade hon av basisten Daniel Casimir som växlade mellan akustisk- och elbas. Pianisten Sarah Tandys fick också stor plats med ett drivet expressivt spelsätt parat med långa, eteriskt porlande elpianoslingor. Allt material var skrivet av George och merparten kom ifrån hennes nysläppta skiva Ibio- Ibio. Setet avslutades med två tidiga komposioner, båda temposnabba med tydligt afrobeat där slagverkaren Winston Clifford demonstrerade ett kraftfullt backbeat.

Foto: Leo Ahmed

Efter paus stod tenoristen Melissa Aldana med sin kvartett på scenen, ett set som till stor del präglades av ett mera tillbakalutat förhållningssätt. Sedan jag hörde henne senast – för 5 år sedan på Stockholm Jazz – har hon fortsatt raffinera sitt sound där influenserna från Sonny Rollins finns kvar. Men hon har också utvecklat en mera tvärställd, lite svajig och skev spelstil, där hon möter harmonierna från sidan. Att gruppen, förutom eget material, spelade två Monk-kompositioner bl.a Ruby my dear, kändes helt logiskt. Gitarristen Mike Moreno, med en mycket ljust, fylligt och modulerat sound gavs ett stort utrymme som solist. En skicklig och lyhörd lyriker, men också innovativ improvisatör i de lågintensiva uppläggen som väl kompletterade Aldana. Kompet subtilt, sufflerande och nödvändiga riktningshållare i de  lösa ramarna. En mycket kraftfull och expressiv soloutflykt i slutet av konserten med påtaglig Coltraneanstrykning, visade satt  Melissa Aldana även behärskar det tonspråket.

Ulf Thelander

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.