WHEN BE-BOP WAS KING: Parker, Brown, Gillespie, Monk

WhenbebopwaskingParker
Recenserade i OJ 1-11

WhenbebopwaskingClifford

WhenbebopwaskingDizzy

WhenbebopwaskingMonk

 

When be-bop was king
Charlie Parker (48 spår)
Clifford Brown (38 spår)
Dizzy Gillespie (46 spår)
Thelonious Monk (45 spår)

Smith& Co SCCD2409, SCCD2411, SCCD2412, SCCD2413.

Inspelningar från 1944 – 1956.
••••

Den här serien samlingsplattor i dubbelalbum är återutgivningar med några av bebop-epokens största namn. Det är idel kända inspelningar och täcker större delen av Parkers och Browns karriärer. För Parkers del är det fråga om inspelningar för Savoy, Dial och Verve – ett urval alltifrån de tidiga jammen med Tiny Grimes från 1944 till kvintetten med Red Rodney 1951.

Clifford Brown presenteras med några av inspelningarna för Blue Note från 1953 och 6 kvartettspår från Paris med franska musiker från samma år. Kvintetten med Max Roach (1954–56) för EmArcy-etiketten får mest utrymme med 17 spår men här har man missat att Darn that dream är en feature för Harold Land utan Brown.

Albumet med Gillespie innehåller enbart tidiga inspelningar (1944–50) och visar alltså virtuosen Dizzy med bländande teknik i olika sättningar. De inledande två spåren har Coleman Hawkins som ledare och Dizzys storband hörs på 10 inspelningar. Samarbetet med Parker redovisas med hela 16 sessions, bl a den berömda liveinspelningen från Carnegie Hall 1947. I en låt med Metronome All Stars 1947 finns han i udda sällskap med bl a Nat King Cole, Buddy De Franco och Bill Harris. På albumets sista sex låtar hörs tre av seriens giganter tillsammans: Dizzy, Parker och Monk i en session för Norman Granz bolag Verve.

Ur Monks diskografi är de 29 första inspelningarna hämtade från Blue Note 1947–52, och resten från Prestige 1952 – 54. Detta är innan Monks genialitet blev erkänd men det är också hans mest kreativa period då större delen av hans kompositioner kom till.

Det är svårt att ge annat än högt betyg för dessa stilbildare, men urvalet kan naturligtvis diskuteras. Att inkludera Monks samarbete med John Coltrane hade varit optimalt.

Några av Clifford Browns liveinspelningar som dykt upp under senare år ger en djupare insikt i hans artisteri liksom många av Parkers klubbinspelningar.

Men att, som här, få Dizzy komprimerad till hans mest vitala period är faktiskt riktigt lyckat.

Ulf Adåker