Keith Rowe/Martin Küchen: The Bakery

Mikroton Recordings cd 46 / www.mikroton.net / Tid: 35 min.
Keith Rowe g, Martin Küchen as, bars, radio, ipod. Insp. 15 oktober 2013 i Wien.

Gitarristen Keith Rowe har ända sedan 60-talet med radikalexperimentella AMM hållit en stark linje. Har varit noga med gränsdragningen, aldrig kompromissat, bara velat vara i sammanhang som är acceptabla. Och hans musikaliska idéer ska få bära rakt igenom. Han var ju en av de första att lägga gitarren på bordet och undersöka dess ljudmöjligheter, gärna i kombination med andra klangbärare, till exempel en radio. Slumpen fick gärna lira med. Rowe är en mycket speciell improvisatör, som får småljuden att snurra, fräsa, riva, röja i våra föreställningar om hur saker ska låta. Han tecknar sina egna mönster. Trots det abstrakta i spelet har han en konkretion, som faktiskt påminner om hans emblematiska måleri. Och så är han en makalös kompromisslös improvisatör. Tankspritt försjunken i sitt. Martin Küchen är idel öra. Lägger sig nära med saxens luftigaste ljud, låter håligheter eka runt Rowes elektroniska gnistström. Det visar sig förstås att han gärna släpper in andra ljud i sin ekokammare. Litet strömmande klanger från saxen sätter igång en roterande rytm som fräser oanade vägar i musiken.

Küchen kan kondensera ljud, spel, klang. Resultatet är strålande. Den musik de två trasslar ihop är inte bara en resa i sound där den allra sprödaste nyans kan spela huvudrollen. De två – och där tror jag Küchen spelat en viktig roll – stakar också ut en krokig, svängig, tydlig linje i musiken. Sugande och pustande pressar Küchen fram en puls. En andhämtning. Och Rowes ofta litet abstraktare, skarpare anslag får fysiska konturer. Svårt beskriva, men lätt att höra hur rytmer, ljudgränser och trevande impro oavbrutet fängslar.

Riktningen är ju inte klar, knappt ens vägbanan, men snart finner de ett långsamt sätt att hålla musiken gungande, glödande, skiftande. Och ber oss lyssna lika långsamt som de spelar.

Thomas Millroth