Wickman, Putte – klarinettist, orkesterledare

(10 september 1924 – 14 februari 2006)

Putte Wickman var en bländande instrumentalist, och hans eleganta musikanteri gjorde honom till en av de mest kända och brett populära musikerna i Sverige. På estraden var han ofta något av en spjuveraktig buspojke, men musiken spelade han alltid på fullaste allvar.

Hans Olov Wickman, som aldrig kallades annat än Putte, föddes och växte upp i Borlänge. Han tog pianolektioner i unga år men klarinett blev snart hans huvudinstrument. Som 16-åring flyttade han till Stockholm för att gå på gymnasium. Han spelade med amatörer i Dalarna på helger och lov, och i december 1942 segrade han i OrkesterJournalens och Nalens amatörorkestertävling som medlem i Andys Orkester från Borlänge.

Han hoppade av gymnasiet innan studentexamen för att bli yrkesmusiker. Sommaren 1944 spelade han i Hasse Kahns orkester och samma höst i Arthur Österwalls kvintett på Nalen. Tidigt uppmärksammades han som solist: redan 1945, som 20-åring, blev han invald i nystartade kvällstidningen Expressens Elitorkester.

Jämte Åke Hasselgård var Wickman en av de första jazzmusikerna i Sverige att helt koncentrera sig på klarinett, som annars mest var ett biinstrument för saxofonister i storband. Han utvecklade tidigt en tekniskt driven stil med avancerad harmonik och melodik. Han blev en virtuos klarinettist som ofta sades spela med mer teknik än känsla. Det var en kritik han tog fasta på: den mogne Putte Wickman var en bländande instrumentalist men också en solist som uttryckte värme och musikantisk glädje som få.

Samtidigt som han gjorde militärtjänst 1945–46 spelade Wickman i Miff Görlings och Gösta Törners orkester på La Visite i Stockholm. Sedan återvände han till Österwall och ingick en tid även i Simon Brehms band, innan han kom till Hasse Kahn på Nalen 1947. Hösten 1948 blev han själv kapellmästare på Nalen då han mer eller mindre övertog orkestern när Kahn skulle göra militärtjänst. Där fanns bland andra pianisten Reinhold Svensson, som i Wickmans sextett från starten och under hela femtiotalet skulle spela en viktig roll som solist och inte minst arrangör. 1949 deltog Wickman och Svensson i Parisorkestern, den svenska elitensemble som gjorde stor succé vid den internationella jazzfestivalen i Paris i maj det året. Därefter fanns Putte i alla favoritorkestrar som sattes samman av Estrad, Expressen och andra publikationer.

Hans eget turnerande band spelade till dans och kompade olika schlagerartister på skiva. Huvuddelen av hans grammofoninspelningar är dock renodlad jazz. Fastän sättningen, inklusive elgitarr och vibrafon, var identisk med den som lanserats av Benny Goodman i tidigt 1940-tal, hade Wickmans sextett en annan, helt egen musikalisk profil. Wickmans ensemble utvecklade en modernt färgad stil under inflytande av den amerikanska jazzens utveckling och av tongivande medlemmar som gitarristen Rune Gustafsson (som var med 1954-60) och inte minst Reinhold Svensson.

I 1950-talets sista år besökte Wickman själv New York, där managern Willard Alexander (som jobbat med bland andra Count Basie och Benny Goodman) drog upp planer för USA-lansering i stor stil, men Wickman värjde sig mot de krav som ställdes på anpassning och ville dessutom vara kvar i Sverige.

Efter att under några månader ha lett en pianolös septett där trombonisten Eje Thelin ingick, bildade Wickman 1961 en stor dansorkester som spelade tämligen kommersiellt inriktad dansmusik under några år. Det skedde bland annat på Gröna Lund och på Puttes, en danssalong han en tid drev vid Hornstull i Stockholm. Från 1969 framträdde han åter mest som jazzmusiker, oftast med egen kvartett och pianister som Lars Sjösten och Claes Crona. Han spelade i de mest skiftande sammanhang över hela landet, från konserthus till små jazzklubbar, och han drog alltid en stor publik av lyssnare ur åldersgrupper. Hans skiva Happy New Year med Bobo Stenson vid pianot belönades med Gyllene Skivan för året 1973.

Från tidigt 1970-tal spelade Wickman flitigt i kyrkor runt om i landet, bland annat tillsammans med violinisten Svend Asmussen och pianister som Leif Asp och Ivan Renliden, och han framträdde i blandade program som även innehöll klassisk kammarmusik. Ibland var han orkestersolist i klarinettstycken av Copland, Bernstein och Mozart med flera. Han gav på senare år också konserter jämsides med andra klarinettister, framför allt amerikanske Buddy DeFranco och svenske generationskamraten Arne Domnérus.

Under sina sista år, från 1999, var han åter mantalsskriven i Dalarna, bosatt i Grycksbo herrgård, men tycktes ständigt på resande fot.

Artiklar i urval:

Svenskt Stjärnalbum, OJ 12/1945

På omslaget, OJ 1/1953

Klarinettcharmör, OJ 3/1957

En prydlig jazzambassadör, Estrad 6/1960

Thore Ehring högt föredöme, Estrad 2/1961

Så klarar Putte Wickman och CH Norin poppen, Bild-Journalen 35/1963

Jazz som dansmusik, men säg det inte, Allers 27/1965

Det måste finnas en grund att stå på, intervju OJ 3/1969

60-årige Putte, OJ 10/1984

Intervju inför 75-årsdagen, OJ 9/1999

Putte Wickman åter i Grycksbo, Hemmets Veckotidning 5/2003

Putte Wickman på CD (urval):

Svensk Jazzhistoria vol 6 1947-51, ”Cream of the Crop” (innehåller årskilliga nummer med Wickman och en stor intervjuartikel i CD-häftet; inspelningar av Wickman förekommer även i andra volymer i denna serie) (Caprice)

”Live at the Pawnshop. The Sound Of Surprise” 1969 (Dragon)

”Stockholm ’81” 1981 med John Lewis (Gazell)

”In Wonderland” 1981 (EMI)

”Desire” 1984 (Four Leaf Clover)

”Time to Remember” 1986 med Hal Galper Trio (Dragon)

”The Very Thought Of You” 1987-88  med Red Mitchell (Dragon)

”In Trombones” 1992 (Phontastic)

”In Silhouette” 1995 (Phontastic)

”On A Friday” 1995 med Anders Neglins orkester (BMG)

Med Jan Lundgren: ”We’ll always betogether” 2004 (Gazell)