Jacques Werup 1945-2016

werup
Foto: Lasse Seger

Jacques Werup och jag stötte på varandra av och till, pratade mest om konst och jazz, det var alltid trevligt. Han var ju inte bara klarinettist med egna sånger – han var en gång med i en av landets fränaste frijazzgrupper, Werup/Sjöström. En grupp som idag nog nästan är glömd, men hemma hos Jacques visade han på några gamla rullband med kvartetten. Det finns två nummer utgivna på Club Jazz 1 från 1970, Inflame och Relax. Det börjar spektakulärt och mycket frijazzigt: distinkt tema-paus-distinkt tema-paus etc. Tills Werup sliter sig loss i ett friskt tenorsaxsolo följt av Frans Sjöströms mildare men inte mindre ettriga sopran, perfekt uppbackade av Göran Söderströms bas och Johan Bergströms trummor. Musiken ber och bönar, ylar och blåser. Det följande stycket är också en bön. Werup hade litet samma tilltal i musiken som i sina böcker. Berättelser, inte konstigt att han skrev sånger med jazzens känsla av dröm och klagan i botten.

Jazzen smakar hela tiden i hans verk. ”Våra drömmar är hotade från alla hål. Kärleken är ett undantagstillstånd. Ondskan är en del av godheten. Kriget finns inuti freden.” Så skrev han på Kärlek mellan krigen från 1982. Med sinnen känsliga som mimosan lät han musik och ord springa fram ur samtiden. Han skrev musikaliskt om Jean Sibelius trettio overksamma år och pianisten Horace Parlans underbara vänsterhandsspel, då ju högerhanden begränsats av barndomens polio. Och i Lev länge dö ung, 2001, brottas han med den romantiska bilden av jazzmusikern/bohemen; vännen Gunnar Siljabloo Nilsson var modell. En förtvivlad svensk bluesbok.

Om jag fick önska mig något skulle det vara mer av den unge kanske litet övermodige saxofonisten Jacques Werup. De där rullbanden upprullade och utgivna …

Thomas Millroth

En reaktion på ”Jacques Werup 1945-2016

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.