Miles Davis Quintet: Freedom Jazz Dance – The Bootleg Series Vol. 5

Columbia Legacy / Sony / Tid: 195 min på 3 cd
Miles Davis tp, Wayne Shorter ts, Herbie Hancock p, Ron Carter b, Tony Wlliams tr. Insp. oktober 1966–januari 1968.

Den här kvintetten från 60-talet uppnådde samma ryktbarhet och hade lika stort eller kanske större påverkan på genrens utveckling som den från 50-talet (med John Coltrane, Red Garland, Paul Chambers och Philly Joe Jones). I båda fallen var det personkemin och Miles intuitiva ledarskap som gjorde konstellationerna så speciella. Han hade möjlighet att knyta epokens mest kreativa musiker till sig och modet att ge dem stor frihet att utveckla sina musikaliska idéer i den speciella gruppdynamik som kvintettformatet erbjuder. Om, förutom Miles själv, Coltrane var den exceptionella talangen i den första kvintetten skulle det visa sig att Wayne Shorter, Herbie Hancock och Tony Williams hade motsvarande potential i den andra.
Musiken i det här albumet visar hur delar av 60-talskvintettens repertoar kom att få den slutgiltiga utformning när den gavs ut på album som Miles Smiles och Nefertiti. Wayne Shorter bidrog med flest kompositioner men aningen otippat valde Miles också alster av Eddie Harris och Jimmy Heath. Förloppet med repetitioner och omtagningar presenteras i hela sjok. Det är ibland mycket korta snuttar där man tragglar med vissa fraser, gör tempojusteringar eller, som i Freedom Jazz Dance, där man efter många försök till slut hittar ett sätt att göra den komplexa melodilinjen spelbar genom att skjuta in några takter mellan de olika temana. Efter varje sådan process kan man så lyssna på mastertagningen av respektive komposition – alltså den version som gavs ut på originalalbumen.

Av de många kompositioner bandet dokumenterade blev det egentligen endast Footprints och Gingerbread Boy som hittade in i kvintettens konsertrepertoar. Man kan förvånas över att så särpräglade och fascinerande låtar som Nefertiti, Fall och Water Babies inte införlivades. Å andra sidan hade Miles även tidigare undvikit att vid konserter spela uppmärksammade låtar från tidigare album. Blue in Green från storsäljande albumet Kind of Blue är väl det mest märkliga exemplet.
Det verkar ha varit en rätt avspänd stämning i studion de många omtagningarna till trots. När Miles efter fem omtagningar av temat på Orbits fortfarande missar en passage utbrister han i ett ”Oh shit!” varpå ytterligare tolv omtagningar sker utan att frasen sitter. Vid nästa försök fortsätter Miles med ett solo men tagningen bryts igen efter en kort insats av Shorter. Sedan följer nya försök varav ett blir en komplett tagning med Miles, Shorter och Hancock som solister. Man hör Miles säga något som ”I’m certain I’m getting it … cocksucker!” följt av ett gapskratt. Det här spåret som är närmare en kvart lång slutar med att det inledande temat övas tills det slutligen sitter följt av originaltagningen från Miles Smiles.
Liknande, men kortare, scenarior utspelas under tagningarna av Freedom Jazz Dance, Dolores, Gingerbread Boy och Footprints. Den senares tema spelas först påfallande lugnt sedan påfallande snabbt innan man hittar ”rätt” tempo.
Även om man kan de här låtarna utan och innan är upplevelsen av studioatmosfären, kommentarerna och den kreativa processen med kompositionerna faktiskt en mer stimulerande upplevelse än man kanske kunde föreställa sig. Det beror naturligtvis på den avancerade nivå dessa musiker musicerar och kommunicerar med varandra. Albumet innehåller även intressanta bonusspår: Hancock, Carter och Williams som övar Country Boy (från plattan Miles in the Sky), en tidigare outgiven tagning av Masqualero och en inspelning från Miles hemmastudio där han spelar en idé till en blues för Wayne Shorter.
This is Jazz History!

Ulf Adåker