2 x Joe McPhee

Joe McPhee & Raymond Boni
Live from the Magic City (Birmingham, Alabama)

Trost Records TR151 / www.trost.at / Tid: 59 min.
Joe McPhee ss, elektronik, vo, Raymond Boni elg, elektronik. Insp. Hulsey Recital Hall, Birmingham, Alabama, 20 april 1985.

Joe McPhee & Ingebrigt Håker Flaten
Bricktop

Trost Records TR157 / www.trost.at / Tid: 37 min.
Joe McPhee ts, Ingebrigt Håker Flaten b. Insp. Sugar Maple/Okka Fest, Milwaukee, Wisconsin, 6 juni 2015.

Det skiljer 30 år mellan dessa två liveinspelningar med den amerikanska multiinstumentalisten Joe McPhee, som också brukar höras på trumpet. Han har varit aktiv på frijazzscenen sedan slutet av 60-talet. Under senare år har han bland annat ingått i Peter Brötzmann Chicago Tentet och gästat Mats Gustafsson i trion The Thing, där Håker Flaten också ingår.

Fransmannen Raymond Boni är en musikaliskt mycket frisinnad gitarrist som har samarbetat med McPhee under flera år och på ett antal skivproduktioner, något som tydligt hörs på denna inspelning från 1985. Det är två musiker som känner varandra väl, som med öppna sinnelag och humor, möts i en kollektivt fri improviserad musik, som möjligtvis låter mer som europeisk friform än som amerikansk jazz. McPhee spelar genomgående sopransax och använder elektroniken på ett kreativt och effektfullt sätt. Stundtals är det mycket glädjande och befriande att höra de två spela, en närmast absurdistisk musik, som på samma gång rymmer det allvar som konsten kräver. Musiken är inspirerad av Eric Dolphys berömda ord, som McPhee också reciterar: ”When you hear music, after it´s gone in the air, you can never capture it again.” Jag önskar att man hade varit där på själva konserten. Nu får man i stället med stor behållning ta del av upplevelsen på skiva!

Musiken på duon med den framstående norska basisten Ingebrigt Håker Flaten är tillägnad Bricktop, en svart kvinna som var verksam inom jazzetablissemanget i Paris under mellankrigstiden. I låtarna Harlem, Bricktop och Montmartre möter McPhee, som här spelar tenorsax, Håker Flaten i ett intimt musicerande, som rymmer både en energifylld frijazz och mer stillsamma partier med fint bassolospel.

McPhee är en högintressant musiker som förtjänar all uppmärksamhet och dessa två skivor är en utmärkt ingång till hans värld av musik!

Roger Bergner

3 reaktioner på ”2 x Joe McPhee

  1. Hej Orkesterjournalen, vad har hänt? Jag var prenumerant på 80-talet, då var det ordning och reda. Då skulle en jazzmusiker låta som Lester Young eller Charlie Parker, annars blev det bannor. Nu googlade jag lite på Joe McPhee och hittar en positiv recension på en cd med just denne McPhee och Raymond Boni. Lång tid har gått sedan 80-talet, men ändå, hur gick detta till? Mitt intresse för tidningen upphörde för övrigt i samband med en insändare jag skrev. Där ifrågasatte jag skribenternas nedlåtande attityd till Miles Davis utveckling under 70 0ch 80-talet. Nu undrar jag om tidningen fortfarande kommer ut i pappersformat?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.