Tudelad extraordinär upplevelse med Tommy Kotter Trio

Foto: Peter Andreasson

Tommy Kotter Trio featuring Gine Gaustad Andersen
Nefertiti, Göteborg, 21 juli 2017.

Pianotrion Tommy Kotter Trio består av välkända musiker jag hört live många gånger de senaste tjugo–trettio åren. Medlemmarna har var för sig meriter från exempelvis Bohuslän Big Band, Kjell Jansson Qartet, Mwendo Dawa, Winduo och Lasse Lindgren Big Constellation. Trumslagaren David Sundby är av norskt ursprung medan basisten Yasuhito Mori flyttade från Japan till Sverige 1980. Goda kontakter med Japan har antagligen underlättat genomförandet av de turnéer som Tommy Kotter Trio gjort där, den senaste tidigare i år. I samband med den senaste Japanturnén släppte de två skivor – dubbel-cd:n Tender Land samt den helt oförberedda Improvisation (båda Nilento Records). Kan noteras att jag inte har dessa inspelningar. Även om det inte gjordes någon stor sak av det var kvällens konsert – som den norska sångerskan Gine Gaustad Andersen påpekade – en releasefest för dem på svensk mark.

Tommy Kotter Trio tillsammans med Gine Gaustad Andersen har ena foten i konventionell linjär jazz. Den är då böljande lyrisk och ofta vacker, oavsett om det rör sig om Jan Johansson–stänk eller en personlig tolkning av Moon River. Den andra foten kliver omkring i experimentell terräng. Musiken buktar ut, strukturer sprängs och de tvära kasten förstärks genom udda takter och rytmer, flera halsbrytande solon får bana väg i den snåriga skogen. För vissa av dessa atonala utbrott saknar jag resurser att ta till mig innehållet, utmaningen blir för svår. Som en befrielse kommer då en låt Kotter skrev för tjugo år sedan betitlad Flame. Och efter andra set skiftade totalt min sinnesstämning. Att jag då mådde förträffligt berodde på att vi serverades en intrikat helhet där allt stämde. Skiftningarna från friform-happening till boogie inleddes strålande med stycket Tears Of Joy.

Timide Kotter är en impulsiv elegant med utsökt anslag, en man som aldrig blir tråkig på scen. Vill påstå att han är som en korsning emellan Per-Henrik Wallin och Tommy Flanagan. Ska betonas att bortsett från ovan nämnda Mancini-ballad och ett Ravel-stycke var samtliga spänstiga låtar komponerade av honom. Yasuhito Mori är en centralpunkt vars spel tillför stadga och sammanhållning. Excentriske Sundby har sedan lång tid en ömsesidig närmast telepatisk kommunikation med trions anförare. Oförutsägbarheten, spelglädjen, den förbluffande tekniken och kroppsspråket gör honom till en högst njutbar attraktion i sig. Emellan de tre finns således en påtaglig kemi.

Vi på den hyfsat välfyllda klubben fick veta att Gaustad Andersen (ny röst för mig) har turnerat i Japan tre gånger med Yasuhito Moris Scandinavian Connection Japan Tour. Hennes ljusa svävande stämma påminner en del om Björk och Sofia Jernbergs röster. Ordlös sång blandades med texter på företrädesvis norska. Inspirerade Kotter sjöng till och med på japanska i extranumret. Kom i samspråk efteråt med en musiker i publiken som hade upplevt andra långa halvan av konserten. Han, som hade lirat mycket med musikerna i trion, hade gråtit av rörelse. Verkligen högsta emotionella betyg, vars omdöme motsvarades av min egen sprittande glädje.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.