Falkenbergs Jazzdagar är en trygg tradition värd att bevara

Falkenbergs Jazzdagar, 18-20 juli 2017.

En av Falkenberg Jazzdagars kvällar är av hävd vikt åt bluesen. Den första akten jag såg i Hwitans trädgård var Jan Gerfast Band från Skåne. Trots att Gerfast jammat med stora namn och gjort omfattande turnéer i Europa var han en ny bekantskap för mig. Bandet lirade potent och polerat, mestadels i mediumtempo. Ehuru referenser drogs till såväl B.B King som Peter Green saknades det där extra som stack ut.

Totalt motsatt intryck gjorde Caroline af Ugglas och hennes topprankade musiker. Af Ugglas stämband och agerande var allt utom lagom, till synes nyckfullt satte hon repertoar och mellansnack. Hennes kompromisslösa röst gick från hes och skitig till sprucket gäll. Det framgick med besked vad blues innebär för intensiva af Ugglas. Hon och det mäktiga bluesrockiga bandet bakom henne levererade ett oförglömligt framträdande med svenska utlämnande texter. Under en dryg timmes konsert duggade det tätt med förlösande höjdpunkter, till exempel covers på tidiga Fleetwood Mac- och Janis Joplin-låtar. Blandningen av stilar var slående. I det band vars insatser glimrade ges extra guldstjärnor till munspelaren Mikael Fall, gitarristen Jens Frithiof och rytmkonstnären Andreas Dahlbäck. Kompet var förresten förträffligt.

Hannah Svensson, som titulerades Falkenbergs stolthet, har under åren haft nära samröre med Falkenberg Jazzdagar. Hon uppvisar numera en berömvärd avspändhet och hon har slipat ytterligare på det vokala uttrycket, vilket märktes omgående i Is You Is or Is You Ain’t My Baby. Konserten präglades av osedvanligt stor variation i allt från låtlista till spel. Svenssons medmusikanter – vars spets utgjordes av saxofonisten Håkan Broström – imponerade med rytmiskt finlir. Är alltid ett nöje att se och höra Cornelia Nilsson omsorgsfullt handskas med trumsetet. Arrangemangen satt exakt och rejäla solon var det gott om. När man avrundade med mjukfunk glänste den även i övrigt fördelaktigt spelande basisten Mattias Grönroos.

Munspelaren Filip Jers – som tilldelades utmärkelsen Årets Musiker under Jazzkattengalan i fjol – har i yrket besökt över fyrtio länder. Han musicerade med festivaltrion, det vill säga som vanligt kapellmästare Ewan Svensson (gitarr), Matz Nilsson (bas) samt Magnus Gran (trummor). Ingen förståsigpåare kan klaga på deras kunnande, i en konsert som utformats till att hylla en viss läromästare från Belgien. Första behagliga fasen blev dock alltför snäll, även om framförandet var proffsigt. Helt annorlunda inriktning blev det när showmannen Jers gick loss i en slängpolska och illustrerade hur hans instrument fungerade. När kapellmästaren låg i framkant påminde soundet rent av om Kebnekajse. Succén var fullkomlig när historik interfolierades med ett solo plankat från Peps. Bandet knöt inte oväntat ihop säcken med en snygg version av Bluesette.

Ebbot Lundberg gillar att kasta sig ut i nya sammanhang, vilket nog är lika sant beträffande Håkan Broström & New Places Orchestra. Det tog en liten stund innan mitt lyssnande justerats, men när så skett var jag fast. Inledningsvis pumpade man på med Union Carbide Productions Baritone Street i en udda takt. Snillrike Broström har likt Zappa skrudat sin orkester i en vid kostym, vars läckra klangbild och rytmiska finesser färgade ett antal speciella sånger. Ebbot stortrivs när han med sin skrovliga stämma kan variera ljudvolymen, kan välja att sjunga alltifrån Hoagy Carmichael över kultgruppen Residents till egna alster. Fartfyllda och suggestiva toner samsades i fräcka arrangemang – i en sekvens lät allt till och med som surfpop. Upptäckte sensationellt nog minst fem kvinnor i orkestern, av vilka särskilt Mai Agan på fet elbas ska harangeras. Andra prominenta instrumentalister som hade sin stund i rampljuset var Max Schultz, Fredrik Oscarsson, Alberto Pinton och Mats Äleklint. Ömsom smaskande ömsom subtilt var hela tiden det pregnanta trummandet från kraftfulle Sebastian Ågren.

Arrangörerna hade överlag väldig tur med vädret, även om dagsprogrammets problem att locka folk delvis kan förklaras med skinande sol. I ett konferensrum på lyxiga Skreabaden bjöds på aptitlig gratismusik i form av radarparet Margareta Evmark (sång och kontrabas) & Rolf Jardemarks (gitarr) berikande tribute till Ella Fitzgerald. Den förstnämnde behärskar konsten att sjunga och spela bas samtidigt, förutom att hon är en fena på scat och att modulera rösten. Duon, vars framförande av örhängen spred märkbar trevnad, berättade bland annat om den gång de såg Ella uppträda med Joe Pass. Jardemark – med sedvanlig hatt på huvudet och låg profil, trots hundratals teveinspelnigar, elva soloplattor och mångårig värd för Playhouse på Nef – vet sannerligen hur melodin ska framhävas på sitt stränginstrument. Med små medel åstadkoms sofistikerat sväng.

Det enda som kan beklagas med Busbandet – Jorden runt på 10 låtar är att det är så få barn på plats. Under ledning av rolighetsministern och kompositören Johan Holmström fixar det funkiga niomannabandet (som flera kvinnor ingår i) ett hejdundrande party. Fast förskolebarn är den primära målgruppen görs inte avkall på kvalitet. Musiken är idealisk för alla människor som gillar afrikansk-amerikanska tongångar. Trumpetvikarie var ingen mindre än Mårten Lundgren och den framstående basisten kom från Polen.

Avslutande kväll kickstartade med Mölnlycke Big Band featuring vokalisterna Pernilla Warberg (tillika jazzdagarnas konferencier) och Anna-Maria Särnhult. Under ledning av Johnny Olsson inramades konserten av typiska storbansnummer, fast temat annars var sånger förknippade med Alice Babs och Monica Z. Det swingorienterade storbandet har sitt ursprung i den kommunala ungdomsorkestern. Till att börja med noterades lite svajiga tendenser. Men strax därpå, när i synnerhet blåsarna blev varma i kläderna, krämade man på fräsigt synkoperat. Av flera duktiga sånginsatser ska extra plus utdelas till Warberg, inte minst för att hon vågade sig på att imitera röstakrobatiken i Duke Ellingtons Sacred Concerts.

Hade stor behållning av Crystal Eagle Reunion med sånär identisk upplaga med originalsättningen. Gruppens ledare, den oerhört produktive och begåvade saxofonisten Ulf Andersson, presenterade sina kollegor i ”husbandet” jämte pianogiganten Lars Jansson. Luftig, pulserande och organisk musik nådde publikens hjärtan direkt. Vi var med om bebop med lyrisk touch av finaste snitt. Ur det material som hämtades från enda skivan (First Flight, 1989), vill jag speciellt lyfta fram flera välskrivna kompositioner av Ewan Svensson. Åtskilliga pigga solon blev det från samtliga, inte minst välfunna inpass på gitarr och piano.

Sist ut var sångaren Ian Shaw med pianisten Barry Green tillsammans med festivaltrion. Publiken tillhandahölls mestadels softa harmonier. Shaw har samarbetat med allehanda digniteter från Quincy Jones till Pete Townsend, vilket förvånar. Denne herre med brett register bottnar inte riktigt i de låtar han framför trots enskilda lyckade sekvenser. Blev för mycket av uppvisningskaraktär! Han framstod som over the top med malplacerad humor jämte plötsliga övergångar. Om detta inte var min bag, var det desto lättare att uppskatta Barry Green och nämnda festivaltrio. När de försatte sig i en genuint avslappnad stämning blev jag återigen medveten om hur mycket jag live stimuleras av Magnus Gran och hans trumspel.

Konstnärlige ledaren Freddy Gustavsson, Falkenbergs jazz- och bluesförening och Kultur i Halland ska tackas för ett mysigt arrangemang som nästa år hålls för trettionde gången. Riktar också en eloge av djup tacksamhet till ljudteknikern Tomas Ferngren, vars kompetens för att ombesörja välljudande livemusik var omistlig.

Mats Hallberg