Te Deum bjöd på en sakral improvisation

Foto: Heiko Purnhagen

Te Deum (Susana Santos Silva/Torbjörn Zetterberg/Hampus Lindwall)
Uppenbarelsekyrkan, Stockholm, 19 januari 2018.

För fjärde året anordnar Hägerstens församling i Stockholm en kammarmusikhelg med hög musikalisk kvalitet, fritt inträde och frivillig kollekt. På fredagskvällen inledde trion Te Deum helgen i Uppenbarelsekyrkan, Johannes Olivegrens barockgotiska glaskatedral, invigd 1961, på Vallfartsberget mellan Aspudden och Midsommarkransen. Vad har det här med jazz att göra, tänker vän av ordning?

Jo, bakom det liturgiskt klingande namnet – Te deum laudamus (O gud, vi lova dig) är begynnelseorden i en latinsk tacksägelsesång som vanligtvis utgör underlag för stora körkompositioner – står en välkänd jazztrio som 2015 gav ut plattan If Nothing Else (Clean Feed).

Susana Santos Silva inleder med en smattrande, Mahlerliknande fanfar. Publiken rycker till ur sin dvala. Torbjörn Zetterberg adderar efterhand små slingor med stråken på strängarna. Han kommer överlag att nyttja stråken mer än fingrarna och överhuvud inte göra något väsen av sig utan saktmodigt, sakralt ge företräde åt trumpeten. Att trion vinnlagt sig om att betona det klassiska framför det jazziga är förmodligen ett blandat utslag av helgens karaktär, platsen för tillfället och Santos Silvas katolska bakgrund.

Den 29-stämmiga, 30 meter höga orgeln blir en både bildlig och bokstavlig länk, led, hand mellan basen och trumpeten. Än ackompanjerar organisten Hampus Lindwall trumpetens höga diskant, än den dova basen. Duellerandet mellan bas och diskant får mig att tänka på mästaren Olivier Messiaen som var dag övade, improviserade på orgeln i Trefaldighetskyrkan i Paris.

Alltmedan Lindwall lägger ut borduntonen, orgelpunkten – en mjuk men trygg grund att stå på för de två handinstrumenten – börjar Zetterberg plocka pizzicato ur basen och Santos Silva sätta sordinen på trumpeten. Ljudbilden får i ett slag något tindrande, glittrande, impressionistiskt över sig – likt Darius Milhaud, för att nämna ett tredje M – vilket korresponderar med den fläckvis istäckta Mälaren ett par stenkast från kyrkan.

Akustiken är överväldigande, minsta misstag dånar. Den dessvärre blott 30-hövdade publiken sitter nere på kyrkogolvet och tittar upp mot läktaren där konstruktören Olof Hammarbergs orgel tronar, mer imposant än sakrosankt. Fastän den timslånga improvisationen böljar fram och tillbaka känns den ändå tämligen återhållsam. Det är däremot inte Santos Silvas trumpetspel. Om det vittnar om inte annat den tår som rinner nerför hennes kind medan det sista ackordet sakta, sakta tonar bort.

Rikard Rehnbergh

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.