En konsert man gärna lägger till minnenas skattkammare

Elisabeth Melander JazzAppear – Reflections of a Voice
Palladium, Malmö, 16 mars 2018.

Det talades om att den här konserten skulle utgöra en comeback för norrbottningen Elisabeth Melander. Å andra sidan har röstfröjden Elisabeth varit verksam i Malmö hela tiden sedan hon för 30 år sedan anställdes för att starta en sångutbildning inom jazz- och rockgenrerna på Musikhögskolan. Men å andra sidan kan man aldrig uppleva sparsmakade Elisabeth för mycket eller för ofta.
Vilket hon bevisade med sina personkemiska polare i Malmö vars samarbete goes way back på Malmös dåvarande jazzklubbar, typ Fredmans – Anders Bergcrantz (trumpet), Inge Petersson Lindbäck (tenor), Chico Lindwall (gitarr), Håkan Rydin (piano), Göran Schelin (bas) och Lars Beijbom (trummor.) Alla med gemensamma minnesrika jazzframträdanden sedan början av 70-talet.  På sistone har Elisabeth varit utomlands med en tre veckors gästprofessur vid Vietnam National Academy of Music i Hanoi, med målet ställt på att starta Vietnams första utbildning i jazzsång. En utmaning som Elisabeth tog sig an med glädje då många av hennes elever inte visste något om jazz och ännu mindre sjungit jazz.

Elisabeth har allt sedan att hon vann den dåvarande riksomfattande tävlingen Stjärna -73 insett att utbildning är det absolut väsentligaste för att ”bottna” i denna stenhårda bransch. Samtidigt som hon utbildat sig och utbildat andra har hon haft skivkontrakt om till exempel fem lp-skivor (bland annat en pressrosad med Mikael Råbergs storband), deltagit i en Ingmar Bergman-uppsättning på Dramaten, sångdubbat Walt Disneys animerade Robin Hood-film och initierat konsertprojektet Blå toner i den blå timmen, med Jan Allan, Martin Berggren och Lars Lundström.

På Palladium bjöd Elisabeth, ovannämnda sextett och stråkkvartetten Bergdalakvartetten på sköna sensibla stämningslägen. Håkan Rydin levererade med maximal intensitet i alla lägen och serverade raffinerade harmoniska upptåg. Dessutom framfördes – överraskande nog – hans och textförfattaren Erik Lunells Såsom gungor (eller Something Added som den heter i sitt Nexus-original), som rör sig i samma sfärer som Tage Danielsson, Carl-Axel och Monica Dominique och Monica Z.
I Chick Coreas You’re Everything påminde Elisabeths röst om både Blossom Dearie och Nancy Wilsons diton – hon liksom smakade på varje ord och nästan viskade fram texten. Stor emotionell spännvidd nåddes varje gång hon botaniserade i The American Songbook (bland annat framfördes Like Someone in Love, Someone to Watch Over Me, A Foggy Day och A House is not a Home). Lekfullhet i samspel med allvar kom även till uttryck i Anders Bergcrantz Messengerfunkiga Maple Syrup och Sit Tight samt i Elisabeths emotionella eruptiva komposition One Insight – som bar spår av Abbey Lincoln och Max Roachs Freedom Now Suite.
Tradition mötte nutid utan att förlora personlighet och integritet även i Inge Peterssons mustiga solon med många influenser som inte skymde kraften/spelglädjen. Anders Bergcrantz spel rymde bländande elegans och pondus och balans i allt. Chico Lindwalls rytmiska gitarrsnurr gjorde tonerna smala och ettriga och linjerna långa, böjliga och intensiva.

Den smått saliga publiken uppfordrade Elisabeth och hennes All Stars till många befogade extranummer. Detta var en konsert man gärna lägger till minnenas skattkammare. Elisabeths röstreflektioner kan man, som sagt, inte uppleva för ofta eller för mycket. Även om det tar lite tid mellan varven.

Christer Nilsson