Mångfacetterade Jan Johansson hyllades i Berwaldhallen

Jan Johansson – En svensk jazzlegendar
Östersjöfestivalen/Berwaldhallen, Stockholm, 25 augusti 2018.

För första gången i Östersjöfestivalens 16-åriga historia spisas det jazz. Och det torde ge blodad tand: Berwaldhallen är fullsatt denna lördagsafton som tillägnas Jan Johanssons musik. En färgrik palett, visar det sig: visa, vals, blues, psalm, samba, film- och konstmusik.

Steget från Sveriges Radios konsertsal till Jan Johansson är inte särskilt långt. 1966 bildades den smått legendariska Radiojazzgruppen (som för övrigt kommer att återuppstå och hylla Johansson under Stockholm Jazzfestival i oktober) vari Georg Riedel och Lennart Åberg ingick. Förutom att spela med internationella storheter som Dizzy Gillespie och Gil Evans spelade de även med Johansson, och kompositioner av honom.

Nämnda Riedel & Åberg har samlat ihop ett halvt storband (20 musiker) som framför Johanssons stycken inför en entusiastisk publik. Programmet är inte alls så tillrättalagt och lättsmält som befarat. Johanssons storsäljare Jazz på svenska och Jazz på ryska får mindre utrymme för att i stället ge plats åt hans mångfacetterade, tvärmusikaliska och något åsidosatta sida. Firma Riedel & Åbergs arrangemang erbjuder tuggmotstånd utan att ge avkall på sväng och groove.

Radiojazzgruppen hade som mål att sudda ut gränsen mellan jazz- och konstmusik, berättar Riedel i ett mellansnack, liksom Johansson, som blev förste europeiske medlem i Jazz at the Philharmonic. Gränslösheten blir som tydligast i kompositionen han skrev 1968 till världskyrkomötet i Uppsala i åminnelse av Martin Luther King som några månader tidigare skjutits till döds i Memphis. Hannah Holgersson (sopran) sjunger en bit av Elisabet Hermodssons text ur stycket Ljus tungt som bly med pregnans. Det hade jag gärna hört mer av.

Detsamma gäller Riedel och Johanssons musik till Mai Zetterlings film ”Nattlek” från 1966. Bleckblåsets tunga komp till Åbergs febriga tenorsolo gör mig sugen att se om filmen. Faktum är att flera stycken bär filmiska drag. Het sommar är som soundtracket till en film noir med beige trenchcoat mot mörk regnvåt asfalt, en deckarrytm som bereder väg för Henry Mancinis ”Rosa Pantern”-tema tio år senare.

Just 1966 var ett gyllene år för kultur och musik: freds-, miljö- och hippierörelsen växte till sig i London, New York och San Francisco; de första ackorden inom hårdrocken (Jimi Hendrix/Cream), punken (MC5) och indiepopen (Velvet Underground) klingade i städerna. Och frijazzen utvecklades i en metafysisk riktning, som Johansson blev varse på Gyllene Cirkeln i Stockholm.

Centralinstrumentet är naturligtvis pianot och Rita Marcotulli trakterar det med den äran. På Astral Blues får hon excellera i polyfoni och -rytmik. Fast Johansson skrev flera stycken med andra instrument i centrum, som saxofonen i Hommage à Adolphe Sax och fiolen – eller felan snarare – i Vals från Delsbo.

Det är också första gången jag spisar jazz i Berwaldhallen – med mersmak. Orkestergolvet är lagt i ett särskilt utvalt ädelträslag från regnskogen; väggarna täckta av vinklade, ljudledande träplattor. Det skapar en mättad och begränsad akustik som lämpar sig utmärkt för jazz i det större formatet. Nyanserna framträder till skillnad från på mindre jazzklubbar (där kropparna absorberar ljudvågorna) och ljudet studsar inte som i äldre konsertsalar eller kyrkor (i ett för musiker och publik lika irriterande eko).

Som ett järtecken börjar en mobil ringa mitt under avslutande och ofullbordade stycket Psalm (Johansson dog i en bilolycka 1968). Vilket, förklarar Riedel, var en märklig titel då Johansson såg sig själv som ateist. Det var säkert Johansson som rang för att meddela i vilken krets han som troende ateist befinner sig. Vid flygeln lär han i alla fall sitta.

Rikard Rehnbergh