Jan Garbarek Group i nyansrikt och lekfullt samspel

Foto: Magnus Palmquist

Jan Garbarek Group
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm Jazz Festival, 12 oktober 2018.

År 1970 släppte norska saxofonisten Jan Garbarek sin första inspelning på Manfred Eichers etikett ECM, albumet Afric Pepperbird. Under de efterföljande 25 åren spelade Garbarek in nästan ett album per år på etiketten som bandledare och medverkade på flera tongivande sessioner.

Garbareks särpräglade stilistiska svävande ton på både tenor- och sopransax – sträng, eterisk, klagande men tätt kontrollerad – blev en integrerad del av det så kallade ECM-soundet.

I början av sin karriär skolades Garbarek in av jazzteoretikern och kompositören George Russell och anpassade sig till den då europeiska jazzmiljöns experimentella uttryck. Senare ledde det till samarbeten med Keith Jarrett och den legendariska kvartetten med Bobo Stenson, Palle Danielsson och Jon Christensen. Under sin karriär gick dock saxofonisten gradvis mot ett mer introspektivt idiom som kombinerade delar av folk-, världs- och kammarmusik.

Bland de mer kommersiella framgångarna finns 1994 års Officium. När den gregorianska sångboomen exploderade, ledde det Garbarek till samarbete med brittiska Hilliard Ensemble som resulterade i skivan som sålde i över 1,5 miljoner exemplar. Efter 1995 avtog Garbareks produktion något, och senaste skivan Hommage à Eberhard Weber är från 2015 och är ett hyllningsalbum till Garbareks mångårige bandmedlem basisten Eberhard Weber som inte längre spelar efter sviterna av en stroke.

När Garbarek nu kom på ett efterlängtat och sällsynt Stockholmsbesök med sitt band under öppningsdagen av årets Stockholm Jazz Festival är det till ett sedan länge utsålt Kulturhus och förväntningarna var naturligtvis högt uppskruvade.

Med sig har Garbarek sina samarbetspartners sedan flera år: tyska pianisten Rainer Brüninghaus, indiska slagverksoraklet Trilok Gurtu och brasilianska elbasisten Yuri Daniel.

Programmet är varierat, dock innehåller det inget nykomponerat utan det bygger på Garbareks omfattande och redan inspelade repertoar. Under den drygt två timmar långa konserten får vi inte höra något från saxofonistens tidigare år utan nästan uteslutande den etnofusion som färgade Garbareks 90-tal. Ett konstmusikaliskt uttryck är samtidigt framträdande.

Första delen av konserten är uppdelad i svitform och kretsar kring de fyra satserna Molde Canticle och stycket Buena Hora, Buenos Vientos, alla hämtade från 1990 års I Took Up The Runes, som räknas till ett av Garbareks mest öppna och utåtriktade album. Garbareks spelstil är fortfarande sparsmakad men balanseras samtidigt av hans varma ton.

Det är komponerat in i minsta detalj men ändå finns stort utrymme för improvisation i det hymnlika nyansrika melodiflödet. Brüninghaus smyckar klangbilden skickligt och visar en fin lyhördhet för gruppens olika stämningar. Solide Daniel har en mer underordnad roll men får samtidigt stå i strålkastarljuset med elastiskt basspel i Jaco Pastorius skola.

Alltid lika hörvärda Gurtu får stort utrymme med längre solon och stjäl nästan showen från bandledaren. Tempot och lekfullheten höjs avsevärt i andra delen av konserten när Gurtu ökar takten med sina pulserande intrikata slagverksserier och skapar utrymme för Garbareks mer expressiva fraser som i den suggestiva Pageant, då saxofonisten stretchar ut på tenoren med ett mer fritt vokabulär. När Garbarek låter sin krökta sopransax vila för en stund och trakterar tenoren blir det genast mera must och märg.

Minnesvärd blir även den skira, meditativa balladen So Mild The Wind, So Meek The Water från 1998 års Rites, där Garbarek målar fram inre bilder av norska fjordlandskap och i Mari Boines Gula-Gula, där Garbarek trakterar sälgflöjt med lekfull, teknisk briljans. Extranumret blir något oväntat en medryckande, tung böljande tolkning av Blind Faiths paradnummer Had To Cry Today.

Det ska dock nämnas att konserten stundtals gränsar hårfint till arrogant virtuositet, och tematiska klichéer men det funkar eftersom det är en live-situation.

Under mer än tre decennier har den nu 71-årige Garbarek med sina många genreöverskridande samarbeten och särpräglade spelstil skakat om jazzen och gett musiken både kvalitet och status.

Patrik Sandberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.