Från slow jazz till ballroom med Jorge Rossy Vibes Quintet

Jorge Rossy Vibes Quintet featuring Al Foster and Mark Turner
Fasching, Stockholm, 11 januari 2019.

Det utlovas ”en regelrätt hyllning till klassisk jazz” på Faschings hemsida, vilket stämmer in på åtminstone första set, och nästan mer än så: slow eller smooth jazz skulle jag kalla det. Spanskfödde multiinstrumentalisten Jorge Rossy började spela trumpet, växlade till piano och batteri för att i dag excellera på vibrafon. Enligt Rossy själv är det ett idealt instrument för honom i dess blandning av rytm (percussion) och polyfoni (piano) och melodi (trumpet).

Fastän det är lite väl långsamt för att inte säga såsigt emellanåt är det samtidigt ytterst kompetent. Kvintetten består av, förutom Rossy som varit batterist i såväl Brad Mehldaus som Danilo Pérez trior, den nordamerikanske saxofonisten Mark Turner (som spelat med Avishai Cohen och Kurt Rosenwinkel) dito basisten Doug Weiss (som spelade på Fasching med Al Foster Quintet för några år sedan), katalanske gitarristen Jaume Llombart och så legendaren själv: Al Foster (som kompat Miles Davis, Sonny Rollins, Herbie Hancock, Hugh Masakela för att bara nämna några).

Halva publiken är förmodligen på plats för att se och höra den sistnämnde. Förståeligt nog. Foster har swingen i handlederna och fotanklarna. Därför är det ett slöseri med kompetens och kvalitet att spela så till vida enkelt att det blir tråkigt. Som i Sleepin’in från senaste fjolårsalbumet Beyond Sunday.

Så, slutligen, vaknar kvintetten till liv. Llombart drar av ett litet stycke jazz manouche i dess karaktäristiska baktakt. I Fosters hyllning till basisten Douglas skiner bluesens blå toner igenom. Och i densammes Aloysius kan spår av mambo och cha-cha-cha skönjas. Allra mest överraskar en Liebeslied som kombinerar en valsliknande twist med Kurt Weills nybarocka musik till Tolvskillingsoperan.

Nu är det inte slow eller smooth längre, nu svänger det rejält, nu börjar vi snarare närma oss ballroom jazz, men det är ändå ingen som dansar framför kvintetten. Synd! Hade hela konserten haft samma fart och fläkt kunde det mycket väl ha hänt.

Rikard Rehnbergh