Peter Asplund Aspiration med Lars Jansson roade och berörde

Foto: Rosie McClune

Peter Asplund Aspiration med Lars Jansson
Nefertiti, Göteborg, 18 januari 2019.

När samarbeten mellan storheterna Peter Asplund och Lars Jansson uppstår bör man vara nyfiken. Därför styr jag, trots bister väderlek och ett hängigt tillstånd, stegen mot Nef för att se Peter Asplund Aspiration med Lars Jansson – ett beslut jag verkligen inte ångrar. Inne i den 40-åriga jazzklubben är stämningen varm och uppsluppen. På scen frontar Peter Asplund på trumpet, flygelhorn, sång och mellansnack. Hans äldre kompanjon professor Lars Jansson sitter förstås vid flygeln. Radarparet Hans Andersson (bas) och Johan Löfcrantz Ramsay (trummor) agerar förstklassig kompsektion, genom att antingen vara timida eller framfusiga. Kvartettens öppning ger ett splittrat intryck – en omgjord Tenderly känns vid några tillfällen trevande och ryckig och Löfcrantz Ramsays urladdning känns malplacerad. När Aspiration drar på har de raffinerade ackorden från pianot svårt att tränga igenom.

Lyckligtvis hittas mangrant det flow vi haft förhoppningar om redan i nästa låt, som visar sig vara Beginners Blues av Lars Jansson. Bandet får fram idealisk puls och Asplund bränner av ett formidabelt solo. Sedan viker man inte från den skyhöga nivå som etableras. Till och med lagom fyndiga ordvitsar och skämt slinker ner. Allt resulterar i helhjärtad respons, vilket märks särskilt i koncentrerat lyssnande under balladerna. Vill uppehålla mig vid just de långsamma låtarna med fint utkristalliserade melodier. Förutom spelningens härliga kontraster är det en handfull djupdykningar i ett hav av känslor som kommer stanna kvar längst hos mig. Tagen av rörelse njuter jag av Somehow Life Got In the Way, för första gången framförd live av upphovsmannen Asplund (som ju producerade och spelade på Isabella Lundgrens prisade platta). Hermanos del Alma (Asplund), som tillägnas basisten Hans Andersson, vecklas ut till magiskt örongodis. Sweet Lorraine av Nat King Cole blir en annan skimrande pärla. Lars Janssons Hilda Smiles är ett lyriskt mästerverk. Extranumret, trumpetarens vaggvisa Lullaby For Melina, omgärdas även den av en emotionell aura. Låtarna inramas av ömsint tassande komp jämte betagande solon. Dessa titlar är obeskrivligt vackra, väldigt gripande.

Ur en repertoar av original och standards räknar jag till fem vokala inslag, vilka genomförs med ackuratess i skiftande hastighet. I ett fräscht program uppmärksammas flera hundraåringar – bland andra Art Blakey, George Shearing, Nat King Cole och Anita O’Day. Samtliga ges storstilade musikaliska hyllningar. Som introduktion till avsnittet ”entertainment” berättar Asplund vilka två ben han står på. Noterar hur avslappnat musiken andas, antar olika skepnader och växlar i humör. Låtarna tar oss i anspråk genom att sjunka in i vårt medvetande. Lars Jansson stimuleras av omgivningen, färgar musiken på sitt omisskännliga sätt. I en av hans kompositioner blir det hetsig, snirklig hardbop med ihärdigt pumpande bas samt en glödhet frontman som blixtrar till likt Freddie Hubbard. Finns hos kvartetten en fäbless för distinkta melodier, vars suggestiva teman också tillåter svävande passager. Kompsektionen njuter helt klart av upplägget och vi med dem. Kan inte vara annat än supernöjd med såväl den svängiga avdelningen som de ovan nämnda alster som berörde på djupet. Peter Asplund påstod att giget skulle bli svårt att överträffa under året, något jag är beredd att hålla med om.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.