En oförutsägbar kväll med Malin Wättring 4 och Olimpias Orkan

Malin Wättring 4 och Olimpias Orkan tillsammans på scen. Foto: Anton James Olsson

Malin Wättring 4 + Olimpias Orkan
Nefertiti, Göteborg, 7 mars 2019.

Malin Wättring från Göteborg är kompositör, saxofonist, bandledare och lärare. Med andra en entreprenör, vars insatser prisats flera gånger på sistone. På ett ganska välfyllt Nef firade hon skivsläpp med sitt eminenta sjuåriga band, det vill säga Naoko Sakata vid flygeln, Anna Lund bakom trummorna samt Donovan von Martens på kontrabas. Albumet som firades, Live In Hamburg (Havtorn), spelades in av Norddeutscher Rundfunk i förfjol. Vi kunde under ett flödande set tillägna oss ett antal låtar därifrån – Natt, Allegra, Endings med flera – med vidhängande improvisationer. Inför uppgiften att recensera skivan har jag lyssnat så pass ingående på den att de bägge formaten efteråt är svåra att separera. Fick ändå intrycket att somliga av albumets transportsträckor och vildvuxna frijazz hade valts bort live. Fastnar inte så mycket för de löst sammanhållna kompositionerna, utan mer för oförutsägbarheten, det intuitiva samspelet och sinnrika individuella kvaliteter. Hör fascinerande, experimentellt inriktad musik som bubblar och fräser, bryter av och fördjupas. Absorberas av extremt elastiska och äventyrliga tongångar. Åtskilliga urladdningar noteras utan att kaotiskt tillstånd uppstår, eftersom en övergripande, diffus linje är skönjbar. Wättring kallar processen ”att hitta på bus genom att släppa taget, en demokratisk frihet”. Det skrivna blir på så vis som en skiss, ett grundkoncept.

Sakata trollbinder genom unika ackord, von Martens feta basgångar driver på toppat av flera inspirerade solon medan Lund konstant kreerar en suggestiv väv av klanger. Bandledaren, som anför på uttrycksfull tenor och i en låt på sopransax, har drag gemensamma med instrumentkollegor som Elin Larsson och Anna Högberg. I Endings demonstrerar man sin lyriska ådra på ett betagande sätt. Och pianospelet är obeskrivligt vackert. Konserten är tämligen tillgänglig till sin natur med ett öppet sinnelag. Man vågade sig på att spara på en överraskning till extranumret. Då trängdes kvartetten på scen med cirka sju ytterligare musiker i Olimpias Orkan. Wättring och Olimpia Olsson hade dagen före sammanställt en stafettkomposition. Den artade sig till en succéartad avrundning av tillställningen, byggdes upp successivt som ett inre jubel.

Första set hade tilldelats en relativt nybildad konstellation, en septett döpt till Olimpias Orkan (som också släppte en skiva, Sefir, denna kväll). Deras singeldebut har tokhyllats av OJ-redaktör, vilket gått mig förbi. Nämnde Olimpia Olsson (piano) skriver fina och meningsfulla låtar. Låter slipat om arrangemangen med tre träblås. Och ensemblespelet sitter som smäck. Inte bara Matilda Andersson har uppdraget att sjunga, även åtskilliga gäster avlöser (samtliga yngre kvinnor). Musiken är en intressant brygd av popjazz och spretigare tongångar. Med ännu större säkerhet i bagaget och dito utlevelse, finns goda förutsättningar för en framgångsrik karriär. Extra plus utdelas till basisten Johanna Ekholm och Julia Schabbauer bakom trumsetet (den sist nämnde teatermusiker av rang). Blev glad och rörd av denna bonus.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.