Meny
Diesel (Playground)
Erik Söderlind g. Insp. Brus & Knaster Studio, Stockholm, oktober 2018.
Det är njutbart från första till sista stund när gitarristen Erik Söderlind tolkar delar av Paul McCartneys låtskatt på en nylonsträngad akustisk gitarr. Inte en endaste ton hamnar på något konstigt ställe, inte en endaste frasering eller pausering känns malplacerad, allt faller på plats utan någon hörbar ansträngning från gitarristens sida. Jag kan ju förstå grejen med att använda originalen som trampoliner för egna utsvävningar men tycker oftast att det är irriterande att lyssna på.
Med Söderlind förhåller det sig annorlunda: han tolkar Maccas klassiska och egentligen sönderspelade låtar närmast bokstavstroget men lyckas ända – genom nya harmoniseringar, diskret finurliga omdisponeringar, och säkert andra omarbetningar som inte jag hör – göra versioner som bär hans eget avtryck. Av albumets tolv spår kommer alla utom en från Beatles-katalogen. Junk har han hämtat från McCartneys första soloalbum och i det eleganta fingerplockandet hör jag plötsligt hur Olle Adolphson skulle kunna glida in med en översatt text. Det säger något om det mycket verserade stämningsläget.
Dan Backman
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
