Marquis Hills medvetna jazz nådde inte riktigt ända fram

Marquis Hill Blacktet
Fasching, Stockholm, 1 maj 2019.

I en intervju nyligen i DownBeat beskriver trumpetaren Marquis Hill, född 1987 och uppväxt i Chicago, sitt musikaliska credo i termer av att direkt och indirekt stödja och utveckla en ökad medvetenhet både personligt och andligt men också socialt och politiskt. Enligt Hill har jazzen, inte minst idag, en viktig funktion att vara betydelsebärande och förmedla insikter men också ge hopp om förändring. På sina senare skivor har han samarbetat med flera spoken word-poeter och mixat in element från hiphop, soul och blues. En eklekticism som i likhet med musiker ur samma generation – exempelvis trumpetarna Ambrose Akinmusire, Christian Scott och Keyon Harold, trumslagaren Makya McCraven och saxofonisten Kamasai Washington – format en ny typ av budskapsjazz som fått brett genomslag. Och även om Hill på sina senaste skivor The Way We Play (Concorde, 2016) och Modern Flows II (Black Unlimited Music Group, 2018) gett stort utrymme åt verbala inslag, så saknades dessa nästan helt – med undantag ifrån några förinspelade intron – under konserten på Fasching. Istället fokuserade Hill och hans Blacktet på ett kraftfullt ensemblespel, där solisterna fick ta stark ansats för att frigöra sig och få utrymme. Framförallt var det altsaxofonisten Braxton Cook och vibrafonisten Joel Ross som anlade moteld, båda med kraftfulla expressiva utspel. Hill var mer sparsam med och försiktig i de egna solinpassen, utan arbetade mer direktivt och melodiskt sammanlänkande. Även om gruppen spelade några lyriska ballader så var det de mer massiva och strama speluppläggen som dominerande. Sammanfattningsvis blev det en ganska allvarstyngd och distanserad konsert, där något saknades och begränsade genomslaget av det musikaliska budskapet.

Ulf Thelander