Lars Jönsson om Joe McPhee på Café Oto (med bildspel!)

« 1 av 29 »

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet.)

Joe McPhee – Four-Day Residency
Café Oto, London, 7-10 maj 2019.

Café Oto har under ett antal år varit centrum för kreativ musik i London och den är en av de bästa klubbarna som finns någonstans.
Joe McPhee fick erbjudandet att boka fyra kvällar på Café Oto och han drog en väldigt blandad publik på drygt 150 pers varje kväll.
Men behövs det verkligen fyra dagar?

Den första kvällen inleddes med en duo mellan McPhee och cellisten Ute Kanngiesser. Det var en mycket fin inledning. Vackert, känsligt. Speciellt fint var det i början och slutet då hon knäppte på strängarna. McPhee spelade tenorsax genomgående.

Därefter var det dags för Joe McPhee/Paal Nilssen-Love, och den sistnämnde behöver väl knappast heller någon presentation. Han har ju varit en av de främsta frijazztrummisarna under ett antal år.
Soundchecken kunde nog höras flera kvarter bort, så därför blev det lite förvånande att konserten var mer variationsrik (vilket den givetvis vann på). McPhee antydde emellanåt ett antal melodier och Nilssen-Love har ju hela registret från kraftfullt frijazzös till mer finstämt på mindre slagverk. Det hela var väldigt lekfullt och vi fick mot slutet ett par takter ur Nation Time och som extranummer en spiritual. En väldigt fin avslutning på den första kvällen.

Den andra kvällen spelade Black Top tillsammans med McPhee och Paal Nilssen-Love.
Black Top är Pat Thomas (piano, Moog Theremini och diverse elektronik) och Orphy Robinson (Xylosynth och klaviatur). En Xylosynth är en elektronisk variant av vibrafon, marimba och xylofon. Black Top är en svårbeskrivlig duo, det är så mycket som händer. Tillsammans med McPhee och Nilssen-Love blir det oerhört svängigt på ett egenartat, varierat, sätt.

Den tredje kvällen öppnade McPhee/Bryan Eubanks.
Eubanks grej är att med en mikrofon i en kork som täpper änden på sopransaxen får han nästan allt ljud att gå via sin elektronik. McPhee sitter med sin ficktrumpet alldeles mot mikrofonen och spelar med mycket eko.
Därefter kom det en hyllning till ett antal hjältar, där McPhee läste sina dikter och spelade tenorsax, väldigt fint utsmyckat av Aine O’Dwyer på harpa men framförallt på en synth från vilken vi fick både pip och kyrkoorgel. Mycket känslosamt. Vi fick antydningar till låtar av Coltrane, några toner av In a Sentimental Mood och eftersom han inte hade en dikt som hyllning till Monk fick vi en snutt från Well You Needn’t.
Att McPhee sedan under ett set som hyllar James Baldwin, John Coltrane, Duke Ellington, Cecil Taylor under en kort stund (kanske fem minuter, jag tappade tidsuppfattningen) vänder sig 90 grader från mikrofonen och mot mig (1 meter bort) och blåser ett underbart bluesigt solo är ju förstås en fantastisk bonus. Han spelade för Baldwin, Coltrane, Ellington och mig!
Som att ytterligare visa hur speciell den här konserten var, valde O’Dwyer att sitta kvar och applådera istället för att resa sig och buga när det var över.
Ett oerhört laddat set.

På avslutningskvällen spelade McPhee tillsammans med gruppen Decoy. Decoy består av Alexander Hawkins (Hammond B3), John Edwards (bas) och Steve Noble (trummor) – allesammans några av de mest anlitade musikerna i branschen (Hawkins förstås mest på piano). Och John Edwards är väl kanske världens bästa basist. Tillsammans svänger den här kvartetten på ett sätt som ingen Blue Note-gubbe någonsin kunde uppnå.
En Sverigeturné vore en välgärning.

Av dessa sex akter under fyra kvällar var hälften helt nya upplevelser, inte bara för oss i publiken utan även för McPhee. Konserterna med Kanngiesser, Black Top och O’Dwyer var premiärer.
Det visar lite av McPhees bredd och nyfikenhet. Att efter drygt 50 år som musiker välja att spela med nya musiker istället för att välja de som han vet han trivs med imponerar. Han gav också alla medmusiker mycket utrymme, till exempel tog det 5-10 minuter innan han själv började spela med Black Top.

Bredden och nivån på de här kvällarna visar ju att fyra kvällar definitivt inte var för mycket. Snarare undrar jag vad han skulle gjort om det varit ytterligare en kväll.

Lars Jönsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.