Söderqvist, Stig ”Stickan” – trumpetare, ventilbasunist, art director, tecknare

(21 januari 1929 – 27 november 2018)

Stig Söderqvist var en av förgrundsgestalterna inom den nyskapande svenska jazzen i slutet av 1950-talet i den banbrytande gruppen Jazz Club ’57. Han utformade även många berömda skivomslag.

Stig föddes i Luleå, där han började spela trumpet. När han i slutet av 1940-talet bosatte sig i Stockholm, gjorde han sig snart känd i stadens jazzkretsar och kallades skämtsamt för ”Luleå-Dizzy”.

1947 spelade han i Claes Levins orkester som det året deltog i OJ:s amatörorkestertävling. Bandet gick inte till final men Stig utsågs till tävlingens bästa solist och erövrade ett individuellt pris. Året därpå ställde han upp i OJ:s tävling med en egen bebopinspirerad grupp och kom då till final. Där konstaterade juryn att både Stig Söderqvists och Bengt-Arne Wallins orkestrar hade sådana kvalifikationer att det borde räcka för seger. Resultatet blev att de två orkestrarna fick dela på första priset.

1949 medverkade Stig som trumpetare när Gösta Theselius satte ihop en tubabandsliknande ensemble för en skivinspelning av sina stycken Ketopa och A-Tram på märket Gazell.

I slutet av 1940-talet studerade han reklam och bokhantverk på Konstfack. Efter examen fick han 1951 jobb som reklamtecknare och så småningom art director vid Svenska Telegrambyrån. När skivbolaget Metronome 1953 började satsa på ep-skivor fick Stig uppdraget att utforma många av omslagen. I början var det hans artistiska och ofta humoristiska teckningar som prydde framsidorna, men efter hand en alltmer professionell inriktning med flotta färgfoton. Samtidigt fortsatte han att spela, under åren 1952-54 som medlem i basisten Thore Jederbys orkester.

1956 ingick han i Lars Gullins kvintett och året därpå var Stig en av initiativtagarna till den kollektiva gruppen Jazz Club ’57 som uppstod ur Gullins kvintett, nu med nya fyndet Bernt Rosengren som saxofonist. Stig spelade i dessa grupper ventilbasun, som på 1950-talet var ett populärt instrument i Bob Brookmeyers efterföljd. I Jazz Club ’57 ingick förutom Stig och Bernt också pianisten Claes-Göran Fagerstedt, basisten Torbjörn Hultcrantz, trumslagaren Sune Spångberg och sångerskan Nannie Porres.

Gruppen anammade den nya, mer hårdföra, hardbopmusiken som kommit till Sverige något år tidigare, inte minst tack vare turnén med Rolf Ericsons American All Stars 1956. Sommaren 1957 turnerade Jazz Club ‘57 i folkparkerna med pjäsen ”Jazzhataren”, något av ett nytt grepp i stället för dansorkestrarnas sedvanliga scenshow. Gruppen gjorde också under sitt första år en uppmärksammad Sonet-ep, innehållande bland annat I’ll Remember April och den egna låten Sputnik, som tillhör klassikerna i den svenska 50-talsjazzen.

Gruppen fortsatte efter något år i Bernt Rosengrens namn. Stig satsade då i första hand på sin yrkeskarriär som art director. På 70-talet var han delägare i reklambyrån Söderqvist & Platen. Men han återkom då och då till jazzmusiken, främst som trumpetare. Han spelade med Rosengren och medverkade också i ett par låtar på Nisse Sandströms lp The Painter (Odeon, 1972). Senare ledde han egna grupper och spelade in en cd, Jazz Experience (egen utgivning 2006), med egna kompositioner och standars i hardbopinfluerad stil. Även där ingick Bernt Rosengren på tenorsax.

Med sin fru och livskamrat i 58 år, Siv Sundqvist, fick han två döttrar, Ann-Marie och Ann-Sofi, den senare har varit verksam som trumpetare sedan slutet av 1970-talet och även som kompositör och arrangör.

Artiklar:

Morgondagens Stjärnor, Estrad 7/1949

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.