Ris och ros till Stockholm Jazz Orchestras Coltrane-tolkningar

Foto: Rikard Rehnbergh

Stockholm Jazz Orchestra tolkar John Coltrane
Gamla teatern/Jazz i Jemtland, Östersund, 17 september 2019.

Jazz i Jemtland grundades för 51 år sedan av Ingvar Johansson och Lasse Hörnfeldt, profiler inom jazzkretsar. På 1950-talet fanns flera jazzklubbar i Östersund, så inte i dag, och dagens ordförande Stig Sjöberg spelade för intagna på enda fängelset. Den ideella föreningen gör en kulturgärning som arrangerar runt tolv konserter per år, oftast i anrika Gamla teatern.

Stockholm Jazz Orchestra (SJO) ses som ett av Europas vassaste storband med gig världen över. Under ledning av trumpetaren Fredrik Norén levererar orkestern storbandsmusik med ena foten i bebop och cool jazz, den andra i improvisation och free form.

Den pågående turnén går ut på att tolka mannen, myten, legenden John Coltrane. Att transkribera hans kammarmusik (mestadels i kvartett eller kvintett) till storband kan låta om inte historielöst så smått vanskligt. Under slutet av sin levnad (1965-67) bjöd Coltrane emellertid in allt fler musiker i takt med att de andliga uttrycken expanderade. Ensemblen på Ascension (1966) var hela elva man stark.

Denna veritabla explosion av improvisatorisk frijazz vågar sig SJO naturligtvis inte på. Den skulle säkerligen avskräcka en del obekanta med Tranes musik. Men heder åt orkestern som inleder med snåriga A Love Supreme (inspelad 1964) i Wynton Marsalis arr för The Lincoln Center Jazz Orchestra. I yttersatserna (Acknowledgment och Psalm) fungerar formatet utmärkt medan mellansatserna (Resolution och Pursuance) inte funkar alls; de andas mera Dizzy Gillespie och Duke Ellington än John Coltrane.

På tal om dem: På plattan Duke Ellington & John Coltrane (1963) möttes giganterna. SJO väljer att tolka storbandsdängan In a Sentimental Mood och den sällan spelade Take the Coltrane därifrån. Lyckade val, främst den senare.

Därefter ”blingar” örhänge efter örhänge på teaterscenen: superhitten My Favorite Things (med barytonsolo i stället för soprandito), smäktande balladen Naima (för trombon i stället för tenor) och friflytande Giant Steps – kring vilken Johan Norberg hade ett intressant kåseri i senaste Jazzradion – i arrangemang av Jukka-Pekka Uotila, Skandinaviens första professor i jazz vid Sibelius-Akademin.

Det är både underhållande och välspelat. Men, för att återgå till ovan resonemang och med risk för att låta reaktionär, få kompositörer låter sig med lätthet överföras från ensemble till storband. Allra minst Coltrane, vill jag mena. Storbandsformatet överskuggar lätt det finstilta såväl som sjaviga. Nyanserna försvinner. Den vassa eggen blir slö.

Rikard Rehnbergh

En reaktion på ”Ris och ros till Stockholm Jazz Orchestras Coltrane-tolkningar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.