Lisen Rylander Löve kombinerade det analoga med det elektroniska

Foto: Leo Ahmed

Lisen Rylander Löve
Stockholm Jazz Festival, Scalateatern, 13 oktober 2019.

Solodebuten Oceans, som släpptes i våras, står i centrum när Lisen Rylander Löve gör sitt framträdande under jazzfestivalveckan. Spelplatsen är Scalateaterns källare, en mörk lokal med lågt i tak som passar bra till den mörklagda mystiska seans som musiken närmast kan karaktäriseras som.
På albumet gör Lisen Rylander Löve det mesta själv, på tenor, slagverk och allehanda elektroniska manicker, men till Stockholm har hon med sig Donovan van Martens på elbas och live-elektronik och Martin Öhman på trummor och live-elektronik.
Samtliga ägnar mer tid åt att skruva på små rattar och trycka på knappar än att spela på sina respektive instrument. Det är bara precis mot slutet av konserten som saxen, basen och trummorna hörs (nästan) utan det elektroniska bruset. Det hade varit fint att få mer av det, om inte annat så för dynamikens skull, men jag förstår att grejen med den här musiken är att kombinera det analoga med det elektroniska. Och, det måste sägas, den uppgiften klarar den här trion mycket, mycket bra. De behärskar även konsten att loopa sig själva utan att det blir tråkigt mekaniskt.

Jämfört med albumet är det råare på scen. Det blir ingen industrirock, tack och lov, men nog låter det stundtals både som brutal noise och malande krautrock. Jag tycker mig även höra härliga stråk av king crimsonsk progrock och balinesiska tempelceremonier. Och förstås: Jon Hassels tropiskt daggdroppiga och mossmjuka fourth world-musik.

Ibland tar sig Lisen Rylander Löves tenorsaxofon in i den dystopiskt fräsande och bubblande elektroniken. Hon gör det med en ton som är skarp och mjuk på samma gång. Ibland sjunger hon genom en distad mikrofon.

Dan Backman

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.