Mammal Hands ambienta/rytmiska musik övertygade inte fullt ut

Mammal Hands
Stockholm Jazz Festival, Fasching, 12 oktober 2019.

Londonscenen har under senare år tagit mycket av stjärnglansen när det handlar om ny brittisk jazz. Men det finns naturligtvis mer, trion Mammal Hands – bröderna Jordan och Nick Smart på piano samt saxofoner samt Jesse Barrett på trummor och tablas – från Norwich till exempel. Relativt okända har de mutat in ett ganska specifikt musikaliskt område med sin suggestiva – och dynamiskt rörliga – organiska musik. I lördags fyllde de Fasching och fick ett entusiastiskt gensvar.

Mammal Hands skapar tillstånd snarare än berättar historier, i grunden smeker de mer än oroar lyssnarna men live är det ändå ”ruffigare” än på skiva. Man skulle kunna beskriva det som att jazz möter minimalism, möter post-ECM, möter världsmusik, möter brittisk klubbmusik. Allt omslutet i ett reverbmoln där paradoxalt nog både det ambienta och det tydligt rytmiska får plats. För även om gruppen ”saknar” basist är musiken väldigt rytmiskt markerad tack vare Jesse Barretts ofta klubbinspirerade trumspel. Det sätter prägel och ger musiken spänning. Här finns en kontrast till Jordan Smarts många gånger upprepade fraser på pianot och Nick Smarts ganska enkla melodier på saxofoner, som om än de är ganska rytmiska får en nästan ambient framtoning genom den ansenliga mängden reverb som tillförs. När det är som bäst är Mammal Hands rent hypnotiskt tryckande. De vet vad de gör och bygger skickligt upp musiken tillsammans – gruppkänslan är betydligt viktigare än att sticka ut individuellt. Dessvärre framträder dock musiken ofta, i alla fall i mina öron, i det så förrädiska romantiska skimret. Då försvinner udden och musiken säger inte längre lika mycket.

Magnus Nygren