Art Ensemble of Chicago väckte närmast filosofiska frågor

« 1 av 10 »

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet.)

Art Ensemble of Chicago
Stockholm Jazz Festival, Dansens hus, 11 oktober 2019.

Gruppen äntrar scenen. Några har krigsmålningar i ansiktet. Roscoe Mitchell blåser de inledande ”ljuden” i sopraninosaxen, som om det var den allra första gången han prövade instrumentet. Trevande försöker han att hitta tonen och sakta men säkert formar sig det hela till något igenkännbart, musik!
Bas och Don Moyes trummor kommer till liksom slagverkaren med en kalebass. Mitchell fortsätter att spela oavbrutet med hjälp av cirkulär andning. Pianot spelar spröda och spridda toner i en stil som påminner om modernistisk konstmusik. Slagverkaren häller vatten ur ett kärl och ett fint men välbekant ljud uppstår. Mitchell har nu tagit upp piccolaflöjten. Musiken är luftig med pauser, den andas. Några spridda trumpettoner. Cellon kommer till och musiken tätnar, men har fortfarande en konstmusikalisk faktur, uppluckrad och vilsam. Vackert med cellon och basarna.

När den första delen av konserten är till ända tar trumpetaren Hugh Ragin vid. Han formulerar den första melodin i sitt solo och musiken närmar sig det vi skulle kunna kalla för jazz och plötsligt svänger det. Moye har nu förflyttat sig till uppsättningen av bongos och congas. Slagverkaren sjunger något på ett afrikanskt språk och gör några dansrörelser. Hans sång övergår till recitation på engelska och han uttalar orden ”Great Black Music”. Han plockar sedan upp en guimbri, en afrikansk luta, börjar sjunga igen och plötsligt befinner vi oss musikaliskt omisskännligen i Afrika. Cellon blandar sig i till en mycket vacker melodi. Mitchell spelar på små slagverksinstrument, pianot kommer till, tonalt och det blir nästan romantiskt. Musiken övergår nu i en stor klangrikedom med alla de olika slagverksinstrumenten. Mitchell tar upp sopransaxen och musiken blir återigen spröd och uppluckrad. Han gör på samma sätt som i början, olika ”ljud” i instrumentet och det är inte nödvändigtvis skönhet han eftersträvar när han sedan växlar till sopraninon med sin ettriga ton. Mitchell blev kvällens huvudperson. Kontrasterande mot detta spelar Moye och slagverkaren på de afrikanska trummorna skickligt med en stadig rytm som utvecklas till ett crescendo.

De närmast filosofiska frågorna dyker upp i mitt huvud: Var börjar musiken? När blir ljud till musik? Vad vi definierar som musik är bara ett resultat av olika kulturella konventioner, ingenting absolut, vilket blev uppenbart denna kväll och något som alltid har varit Art Ensemble of Chicagos outtröttliga men viktiga mission.
Mina tankar går till publiken och det var så gott som fullsatt i den stora lokalen. Jag föreställer mig att en del av dessa kommit dels för festivalens hajp kring Art Ensemble of Chicago och dels för det faktum att det var själva invigningskonserten. Bitvis var det nog en ganska krävande musik för en ovan publik. Att lyssna kan vara svårt, kanske det svåraste av allt. Mycket musik som spelas uppfyller givna förväntningar, även den mesta jazz trots att den innehåller improvisation. Konserten med Art Ensemble of Chicago var ganska oförutsägbar. Själv försökte jag att ”nollställa” mina öron inför konserten, vilket kan vara en bra taktik för att bättre kunna lyssna.

Det hela avslutades men en vacker mollstämd låt med hela gruppen involverad, jazzigt och svängigt.
Mitchell presenterade musikerna och berättade att konserten var tillägnad Lester Bowie, gruppens tidigare trumpetare och medlem. Vi fick också ett ganska fritt spelat extranummer.
Stående ovationer från en mestadels entusiastisk publik, en minnesvärd kväll med två av Art Ensemble of Chicagos medlemmar sedan 50 år tillbaka, men också en påminnelse om att musik kan bestå av såväl organiserat som oorganiserat ljud!

Text: Roger Bergner
Bild: Martin Ehrling

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.