Lars Jönsson om Vilnius Jazz Festival (med bildspel!)

[Best_Wordpress_Gallery id=”201″]

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet.)

Vilnius Jazz Festival
Vilnius, Litauen, 16-20 oktober 2019.

Vilnius Jazz Festival hölls i år för trettioandra gången.
Fem dagars musik med två konserter varje kväll i Rusų Dramos Teatras (”den ryska dramatiska teatern”), en riktigt bra konsertlokal.
Dessutom hölls en tävling för yngre musiker och ett antal yngre band.

De stora banden i år var Art Ensemble of Chicago och Sun Ra Arkestera.
Men förutom de riktigt fina konserterna bjöds det också på något som jag inte trodde jag skulle uppleva 2019 – en konsert som var provocerande. Barn började gråta redan efter första tonen, folk fnissade (många) eller gick (ännu fler). Men den spelningen fick mig också att fundera på vad man lyssnar på normalt och hur man har det med bredden och toleransen för andra yttringar.

Men att ta det från början (eller i mitt fall, från dag två).
En fransk/belgisk trio med Manuel Hermia (sax), Valentin Ceccaldi (cello) och Sylvain Darrifourcz (trummor) inledde. Gruppen är uppenbarligen samspelt och de varierade mellan från fritt improviserat och väldigt genomkomponerat material.
För mig var det partierna med ett groove lett av ett tungt cello-sound som var den största behållningen. De friaste partierna hade vunnit på en saxofonist med mer kraft. Problemet är förstås delvis mitt egna lyssnande som under ett antal år varit fokuserat på frijazz och impro. Det ger en viss otålighet när musik är väldigt konstruerad och flytet uteblir för att det inte står i pappret.

Art Ensemble of Chicago avslutade denna kväll. Förutom Roscoe Mitchell (flöjt, sopranino- och sopransaxar) och Don Moye (slagverk) består det bandet av Hugh Ragin (tpt), Tomeka Reid (cello), Brett Carson (p), Silvia Bolognesi (b), Junius Paul (b), Dudu Kouaté (slv).
Mitchell inleder med någon enstaka ton, får svar från Moye, Mitchell igen, sedan Ragin, och så småningom byggs det upp till en gruppimprovisation. Förutom Mitchell, som förstås är huvudpersonen, imponerade Kouaté som var mycket aktiv. Det blev bland annat ett avsnitt senegalesisk slagverksmusik med sång, kommenterat av Mitchell på sopransax.
Som helhet en riktigt fin konsert. Vi fick både ett parti solosax och partier som nästan var dansvänliga. Och den närmast obligatoriska bandpresentation till Odwalla. De fick också en extra applåd för att de avbokat spelningen dagen efter i Turkiet.

Den tredje dagen uppträdde Ganelin-Vyšniauskas-Pashkevich-Gotesman – Vyacheslav Ganelin (p, synt), Petras Vyšniauskas (ss), Deniss Pashkevich (ts, fl) och Arkady Gotesmanas (tr, slv).
Konserten inleds med synt som om Ganelin letar efter en lämplig bakgrund till sitt pianospel.
Av saxofonisterna är Vysniauskas den friare. Med risk för att vara elak har Pashkevich lyssnat mer på Garbarek än Chekasin (för de som inte vet; saxofonisten Vladimir Chekasin och slagverkaren Vladimir Tarasov hade en trio med Ganelin från tidigt 70-tal till mitten av 80-talet och den är en av de absolut bästa frijazzgrupperna). Gotesmanas kompletterar Ganelin utmärkt och alla bidrar till en fin konsert.

Därefter var det Motion Trio med Alexander von Schlippenbach (p) som gäst.
Motion Trio (från Portugal) utgörs av Rodrigo Amado (ts), Miguel Mira (cello) och Garbriel Ferrandini (tr). En intressant kombination med dessa två kvartetter på samma kväll. Ganelins kvartett kändes mer styrd (som om de avvaktade vad Ganelin gjorde) medan Motion Trio, som ju är en trio med gäst, kändes helgjuten. Alla i trion är utmärkta musiker (och Ferrandinis energi är imponerande). Amado är förstås en av Europas riktigt bra frijazzsaxofonister. Och Schlippenbach har som vanligt inte långt till Monk, vilket ger en fin kontrast. Det hela blev en riktigt lyckad kombination. Väldigt bra.

Den fjärde dagen inleddes med Milasius Power Band – Juozas Milašius (gtr), Audrius Kalytis (gtr) och Darius Čiuta (elektronik). De genomförde den mest förbryllande konserten under festivalen. Vad Ciuta gjorde förstod jag inte (en kamera ovanifrån som visade hans skärm och den skärm gitarristerna tittade på skulle gjort det hela mer begripligt). Själv trodde jag att det var Čiuta som stod snett bakom gitarristerna (och såg rätt pretentiös ut) som var kompositör. Under två sekunder spelade båda gitarristerna ett ackord (olika och varierande under konserten) och därefter cirka 10-20 sekunders tystnad. Och de spelade högt, mycket högt. Och så höll det på (även om det så småningom ändrades både frekvens och pulsbredd). Hördes Čiuta alls? Lät han i de långa pauserna, lågmält så att man inte hörde det eftersom man behövde öronproppar för de två sekunder gitarristerna vräkte på? Ihopklippt hade det blivit en noiserock-konsert på 15 minuter, kanske hade jag tyckt bättre om den som sådan. Men, jag hade inte funderat över upplevelsen om det bara varit en vanlig konsert, då hade den sorterats in som en bra eller ok spelning. Nu blev det något alla blev berörda av, vissa i publiken fnissade, andra gick efter tio minuter. Jag skulle inte tro att så många skulle säga att de tyckte om Milasius Power Bands konsert, men den lämnade inte någon oberörd.

Därefter fick vi Sun Ra Arkestra (som plåster på de ömma öronen?). Marshall Allen (as) har lett bandet sedan 1995 och varit med i det sedan 1957. Även vid 95 är han pigg och föreslår nya låtar fast de hållit på långt över en vanlig konserttid. Efter bortåt två timmar är det över. Vi får givetvis ett antal gamla hits och de lyckas rätt bra med att vitalisera repertoaren. Och dagens urval fanns på Allens stol (han lär ha ärvt ett antal stora väskor fyllda med noter), så någon plats att sitta på hade han inte. De övriga medlemmarna i niomannabandet var Danny Ray Thompson (bs, medlem sedan 1967), Cecil Brooks (tpt), Vincent Chancey (horn), Robert Stringer (tbn), Tevin Thomas (p), Elson Nascimento (slv), Tyler Mitchell (b) och Wayne A Smith (tr).
Det är alltid risk för att sådana här band blir ett musealt repertoarband, men så länge Marshall Allen orkar kommer de att var mycket bättre än så. En riktigt kul konsert var det.

Den sista dagen bjöds det först på en trio bestående av den lokale favoritsaxofonisten Liudas Mockūnas (ss, ts, kbkl), Arnas Mikalkėnas (p) och Håkon Berre (tr). Musiken var komponerad av Mockūnas och gav utrymme för solon av alla tre. Men med mina improförstörda öron blev det lite stelt med övergångar, kanske för många notblad. Men visst, inte minst Mockūnas är en utmärkt musiker som vi borde få höra mer av i Sverige.

Avslutningen stod David Murray (ts, bkl), Ingebrigt Håker Flaten (b) och Paal Nilssen-Love (tr) för. Kanske det mest traditionella jag hört norrmännen göra. Upplägget var tema och solon och en blandning av låtar, bland annat Murrays Dewey’s Circle, Johnny Dyanis Song for Biko, Carole Kings (You Make Me Feel Like) A Natural Woman och som avslutning Ellingtons Chelsea Bridge. En blandning av låtar, varav en del borde vara moderna klassiker.
Och det var inget fel på energin eller satsningen från musikerna.
Och att norrbaggarna är några av de bästa i branschen vet ni ju.
Murrays storhetstid som frijazzare var förstås under 70- och 80-talet, så åtminstone för mig var det här lite av en comeback. Kul.
Det blev en fin avslutning på festivalen.

En iakttagelse: under hela festivalen var det fyra videokameror som filmade för TV. När, om någonsin, har vi haft samma intresse för kultur i Sverige?

Text & foto: Lars Jönsson

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(8) { [0]=> int(54382) [1]=> int(54329) [2]=> int(54541) [3]=> int(54639) [4]=> int(54566) [5]=> int(50803) [6]=> int(54209) [7]=> int(51323) }