Susanna Risberg Septett fick alla att missa bussen

Foto: Kenneth Ögren

Susanna Risberg Septett
Umeå Jazzstudio, Umeå, 21 november 2019.

Det är fint besök i Umeå Jazzstudio med Susanna Risberg Septett.

Hasse & Gnutta hette låten som inledde konserten. Gitarristen Risberg tycks hämta inspiration till sitt musikaliska språk i egna minnen. Gnutta, som aldrig fick komma till tals i barnboken fick en låt tillägnad sig.

Risbergs kompetenta blåssektion – Malin Wättring (saxofon), Niklas Barnö (trumpet), Agnes Darelid (trombon) och Fredrik Nordström (saxofon) – gav full valuta till publiken i Umeå Jazzstudio. Susanna Risberg har byggt täta arrangemang och trycket i fyrstämmigheten lyfter publiken och skickar värmeböljor genom våra ryggar. Nordström får ett inledande solo i Hasse & Gnutta och blir avbytt av Barnös kraftfulla trumpet. Det är en tung blåssektion som Risberg kan stoltsera med.

Susanna Risberg är en numera en fullmogen jazzgitarrist, försiktigt och osjälviskt tar hon inte någon plats – hon dominerar inte och njuter synbart av medspelarnas insatser. Risbergs gitarrsound är mjukt distat och ger en effekt med fördröjning av tonerna, hon drar och sliter i tonerna.

Blåssektionen följer med Wättrings sopransax på topp, trombonsolo, Susanna åter mjukdistad. Avslut där blåset arrat som kommenterat möte mot Risbergs gitarr. Låten heter Lotass. Nästa låt – Mörka skogen.

Så kommer den ”svåra låten”, jojomensan, här är det härlig showtime med ett veritabelt battle of the saxes mellan Wättring och Nordström. Tenoren inleder, skriker ut sitt påstående, lägger vassa övertoner, Wättring möter, vrålar så högt den lilla sopransaxen förmår. Ett ögonblick får hon hämta andan men kommer igen i kampen, snart är dom utpumpade. Då tar Palle Sollinger chansen att lugna ner kombattanterna med basens mjukhet. Risberg lägger sig i och visar att gitarr och bas kan föra ett mera civiliserat, förtroget samtal.

Sista låt i första set, Jim Beards The Gentleman & Hizcaine, understryker septettens härligt friska förhållningssätt. Ytterligare ett par låtar passerar innan Destroyer (en kärlekslåt enligt kompositören). Här ropar Wättring och Barnö i ett dissonant ackord på Nordström som med skrikig baryton bygger upp förstörelsen till ett fullständigt kaos. Susanna tar in musiken i en tryggare fålla.

Kvällens konsert skulle kunna betecknas som jazzmusikalisk konstmusik och vara en kommentar till en nonfigurativ abstrakt bild. Susanna Risberg är osjälvisk och ger stort utrymme till sin fina blåssektion och hon behöver inte dominera eller glänsa för göra sin röst hörd.

Här krävdes extranummer. Alla missade bussen, men det var det absolut värt!

Kenneth Ögren

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.