Rena Ramas återförening bevisade deras tidlöshet

Foto: Patrik Sandberg

Rena Rama
Fasching, Stockholm, 27 februari 2020.

Rena Rama bildades 1971 och blev en av de mest betydelsebärande grupperna i en tid då den svenska jazzen mycket aktivt och på bred bas öppnades för influenser utanför de gängse jazzdomänerna. Intresset för folkmusik – både inhemsk och inte minst ifrån andra världsdelar – stod i fokus. Det öppna och globala förhållningssättet förstärktes av musiker som Don Cherry, Maffy Falay och Okay Temiz, för att nämna några som handfast påverkade och inspirerade till nya vägval. Rena Rama skivdebuterade 1973 – med en utgåva på Rikskonserters bolag Caprice serie Jazz i Sverige – och då bestod gruppen av Lennart Åberg, Bobo Stenson, Palle Danielsson och Bengt Berger. Ytterligare en handfull skivor gavs ut fram till gruppen upplöstes 1993. Två år efter debuten gjordes en liveinspelning med Rena Rama, och då hade Leroy Lowe ersatt Berger bakom trummorna. Denna inspelning från Fasching gavs av någon anledning inte ut förrän 1983 och då på ett litet bolag. Nu – 45 år senare – finns konserten återigen tillgänglig i remastrad form på cd genom Caprice förtjänst.

Denna kväll på Fasching markerades releasen genom en tillfällig återförening av Rena Rama, där Lowe – som gick bort 1999 – ersattes av Anders Kjellberg, som också varit med i gruppen. Första set bestod av material ifrån liveskivan, där en svävande, sökande version av Hermeto Pascoals Nem um talvez inledde. I efterföljande Romanian Folk Song av Palle Danielson och Bobo Stensons Enok, två stycken med generösa soloutrymmen, blev samspelet alltmer skarvlöst och integrerat. Även Lennart Åbergs Lisas piano och Danielsson komposition Silhuett, vilka båda finns på gruppens skiva Inside – Outside (Caprice, 1979) spelades innan paus. I andra set ökades intensiteten och frihetsgraderna. Ett utdrag ur Åbergs svit Solar Eclipse, där Kjellberg fick briljera, inledde. Därefter bjöds på ett omväxlande flöde av originalkompositioner kompletterat med en intensiv, lekfull version av Batiali, en pakistansk folkmelodi som fanns med på gruppens första skiva, där Bengt Berger hoppade in och gästspelade. En mycket kantig och stompig version av Monks Bemsha Swing avslutade kvällen. Och det är väl bara att konstatera att när det initiala nostalgiska skimret lagt sig så framstår Rena Ramas både förutseende hållbarhet och tidlöshet som självklar och given.

Att det inte alltid varit så och att vägen hit inte varit spikrak eller friktionsfri är turerna kring skivan Live ett påtagligt bevis på.

Ulf Thelander

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.