Snorre Kirk/Stephen Riley: Tangerine Rhapsody

Stunt (www.sundance.dk)
Stephen Riley, Jan Harbeck ts, Magnus Hjorth p, Anders Fjeldsted b, Snorre Kirk d. Insp Studio The Villaga, Köpenhamn, mars 2019.

Duke Ellingtons ande svävar rätt tungt över Snorre Kirks nya cd, men bara anden eftersom den norsk-danske trumslagaren är, höjd över alla tvivel, en originell musiker. Det visar han som ledare av sin ensemble men i hög grad också som komponist.
Kirk skriver bländande goda teman, fulla av melodiskt tyngd och djärva i harmonimönstren, men först och främst sångbara. På denne cd inte bara i Ellington/Strayhorn-traditionen utan också med påverkan från Alec Wilder som kunde konsten att kombinera en tydlig melodilinje med ett nästan gåtfullt förföriskt harmoniförlopp. Just den kvaliteten hörs speciellt i en vacker ballad, här mästerligt tolkad ensam av pianisten Magnus Hjorth.

Ellington-elementet framhävs i hög grad på denna cd genom Kirks val av den amerikanske tenorsaxofonisten Stephen Riley som blåsare framför trion och beslutet att låta Riley duellera med sin danske instrumentkollega Jan Harbeck på två titlar. Riley spelar med samma transparens och skröpliga ton som Ellington-tenoren Ben Webster. Han använder dessutom Websters kända lilla trick att låta lite ”falsk” luft slippa ut vid munstycket när han blåser så att den fina tonen blandar sig med det lätta visslandet från den ”falska” luften. Dessutom är Riley också en del påverkad av en annan Ellington-tenor, Paul Gonsalves, som Harbeck till överflöd är det med sina många slingrande figurer i fraseologin. Det finns ögonblick på denna cd när man tror att man är med vid en jamsession med en liten grupp Ellingtonmusiker. Det understryks också av Kirks användning av ”gammaldags” kantslag à la Sam Woodyard.
Kantslag på två och fyra var något trumslagare i ett avlägset förflutet använde sig av då ostinaten inte hade uppfunnits och merparten av jazzen hade fyra slag i takten. Trots närvaron av en calypso och en rapsodisk tango är fyra lika slag i takten ett idiom som Snorre Kirk här i hög grad håller liv i liksom för övrigt i hela sitt arbete som musiker och komponist. Det är sällsynt av en musiker i den åldern och med den erfarenhet men välgörande för de som gärna vill höra jazzmusik som andas fritt innan den nästa omgång konstfulla ostinater ankommer.
Därför – men också för att det här improviseras lustfullt och begåvat över lustfyllda och begåvade teman – är denna cd starkt rekommenderad.

Peter H Larsen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.