Wallin, Bengt-Arne – trumpetare, kompositör, arrangör, pedagog

(13 juli 1926 – 23 november 2015)

På 1950-talet och en bit in på 60-talet var han en av landets främsta trumpetare med ett distinkt personligt sound baserat i bebop-traditionen. Tidigt blev han också en mångsidig och uppskattad kompositör och arrangör, kanske allra mest känd för sina sinnrika bearbetningar i jazzton av motiv från svensk folkmusik. I över tjugo år var han också verksam som lärare vid Musikhögskolan i Stockholm.

Bengt-Arne Wallin föddes i Linköping, där han också växte upp. Fadern som var fritidsmusiker spelade dragspel och av honom fick Bengt-Arne tidigt ett eget spel. Med hjälp av fadern och Jularbo-Gynnings Dragspelsskola lärde han sig både att spela och att läsa noter, och i början av 1940-talet blev han Östgötsk distriktsmästare på dragspel.

Han blev tidigt intresserad av jazz och när han började spela tillsammans med några kamrater bytte han ut dragspelet mot en trumpet som han fick överta från sin bror. På den lärde han sig snart att spela och ur kamratgänget uppstod så småningom Bengt-Arne Wallins sextett. Han var tidigt intresserad av att arrangera och lyssnade mycket på Willis Conovers jazzprogram i AFN:s radiosändningar och hade notpapper framme och försökte skriva ner det som spelades.

Efter skolan utbildade han sig till flygtekniker på Saabs yrkesskola. Men musiken tog tidigt överhand så den utbildningen kom aldrig till användning. Sextetten framträdde flitigt på festplatser och dansställen runt Linköping och hösten 1948 ställde de upp i OJ:s tävling för amatörorkestrar. Vid finalen på Nalen fick de delat 1:a pris med Stig Söderqvists kvintett.

Möjligen som ett resultat av uppmärksamheten vid OJ:s tävling blev Bengt-Arne 1949 engagerad till Malte Johnsons orkester i Göteborg. Därefter spelade han en tid med Arne Hülphers och sedan med Johnson igen, innan han 1952 började med Seymour Österwalls orkester i Stockholm. Där ingick också Gösta Theselius och kontakten med honom fick stor betydelse för Bengt-Arnes utveckling som arrangör. Han fick sitta tillsammans med Theselius och hjälpa till med att skriva ut stämmorna i dennes arr och fick på så sätt god inblick i hur de olika instrumenten fungerade i förhållande till varandra.

1953 blev han medlem i Arne Domnérus orkester på Nalen, ett samarbete som kom att vara i över tio år. Här började han också efter några år att spela flygelhorn, när repertoaren så påkallade. Han skrev många arrangemang för orkestern men han skrev även så kallade tryckarrangemang som gavs ut av musikförlag. Dessutom hade han många studiojobb där han arrangerade mångsidigt och skrev för olika orkestrar och för den tidens populära artister. I Harry Arnolds Radioband var han fast medlem så länge det existerade, både som trumpetare och arrangör.

Domnérus orkester gjorde många grammofoninspelningar, men orkesterns medlemmar gjorde också inspelningar i eget namn och medverkade även i andra sammanhang. Under de här åren kan man hitta Bengt-Arne på skiva med musiker som Lars Gullin, Ernestine Anderson, Benny Golson, Earl Howard, Jack McDuff, Gösta Theselius, Quincy Jones, Rolf Larsson, Bengt Hallberg, Spencer Williams, Bertil Löfdahl, Herbie Mann, Gunnar Siljabloo Nilsson, Monica Zetterlund och Charlie Norman. 1957 invaldes han även i Expressens Elitorkester.

1958 besökte Quincy Jones Sverige och gjorde bland annat en lp med Radiobandet. Han hade också tankar (som dock aldrig realiserades) på att göra en platta med svensk folkmusik och Bengt-Arne tog med honom till Svenskt Visarkiv där de botaniserade i samlingarna. Då föddes idén hos Bengt-Arne att han själv skulle kunna använda sig av den svenska folkmusiken i mer jazziga sammanhang. Han arrangerade en rad folklåtar för stor orkester med mycket brass och träblås, och hösten 1961 framfördes musiken i Sveriges Radio under rubriken ”Jazz Workshop”. Musiken väckte stor uppmärksamhet, särskilt när den 1962 kom ut på lp:n Old Folkore in Swedish Modern, som också belönades med OJ:s Gyllene Skivan. Som Jazz i folkton framfördes musiken 1963 även i en tv-sänd konsert.

Bengt-Arne var inte ensam om att söka inspiration i den svenska folkmusiken. Jan Johansson var också tidigt ute. Redan på hans första lp i eget namn 8 bitar Johansson (1961) finns en version av låten De sålde sina hemman. 1961 var också året då Jan Johansson började som pianist i Arne Domnérus orkester, där han alltså blev kollega med bland andra Bengt-Arne Wallin och Georg Riedel.

Musikerna fortsatte att inspireras av folkmusiken. Jan Johansson spelade 1962-64 tillsammans med Georg Riedel in låtarna som kom på lp:n Jazz på Svenska. och 1965 kom en lp, Adventures in Jazz and Folklore, med musik tolkad av Bengt-Arne, Jan Johansson, Georg Riedel och Bengt Hallberg. Även andra områden blev föremål för arrangemang och bearbetningar och 1965 gjorde Johannson/Wallin radioproduktionen Barnkammarmusik med barnvisor arrangerade för kammarorkester och storband. Musiken kom också ut på lp och cd.

1964 slutade Domnérus orkester på Nalen. Domnérus hittade nya spelställen, man turnerade, spelade i kyrkor, gav skolkonserter och framträdde på jazzfestivaler. Men efter något år slutade Bengt-Arne. Han lade också trumpeten åt sidan och ägnade sig i stället helhjärtat åt att skriva musik och att arrangera. Han var oerhört flitig och skrev inte bara för jazzensembler utan arbetade brett över musikscenens olika genrer. Han hade många uppdrag för radio och för tv och han skrev musik till teatrar, musikaler och till närmare tjugo långfilmer. Flera gånger deltog han också i Melodifestivalen, 1966 med Nygammal vals som kom på andra plats i Eurovisionstävlingen.

1970 återvände han till barnvisorna med Visa från Barnrike, en radioproduktion för storband där också Sveriges Radios Symfoniorkester plötsligt dyker upp. För den produktionen fick han det internationella radiopriset Prix Triumph Varieté. Musiken gavs också ut på lp. 1971 gjorde han musiken till ”The Magic Box” ett tv-program med Ardy Strüwer och Lasse Åberg som det året var Sveriges bidrag till EBU:s programtävling. 1970-71 spelade han dessutom in lp:n Varmluft, för storband och med vokala inslag. Det produktiva året 1971 hade han också hittat ett nytt område att utforska, det var psalmisten Johan Olov Wallins musik som han på lp:n Wallin/Wallin tolkade för storband och sångare.

1970 beslutade Riksdagen att en reform av den högre musikutbildningen skulle genomföras successivt med början budgetåret 1971/72. Det innebar att även jazz nu skulle finnas på schemat, och 1972 anställdes Bengt-Arne och några till som lärare vid Musikhögskolan i Stockholm. Där möttes de inledningsvis av vad han senare beskrev som en ”isande välvilja” från konsistoriet. Körledaren Eric Ericson och pianisten Greta Erikson var de enda som redan från början insåg vad jazzen skulle kunna tillföra högskolan. Men motsättningarna övervanns så småningom och till detta bidrog säkert Bengt-Arne själv, med sin teoretiska kompetens och pedagogiska begåvning kopplad till en positiv och inspirerande personlighet. Han blev kvar som lärare i 22 år.

Bengt-Arne var en färgstark och humoristisk person som på ett lättsamt sätt kunde tala om varför det var han som visste hur det skulle vara. Han var känd för sin coola stil och var alltid mån om sin klädsel. Till att börja med var det välskräddade kostymer men när modet i början på 1970-talet radikalt ändrades dök han snart upp med hästsvansfrisyr och halskedja, iförd färgglada kreationer med utsvängda byxor och prunkande skjortor och västar. När Oscar Hedlund 1995 gjorde en intervju med honom för SPP Magazin satte han som rubrik på artikeln ”Hippie emeritus”.

Vid sidan av uppdraget som lärare fortsatte Bengt-Arne att komponera och arrangera och han åkte runt och gästspelade med olika storband. Han skrev gärna musik i gränslandet mellan ”seriös musik” och jazz och han gjorde också ytterligare ett par lp – 1979 kom The Unexpected Symphony som var ett samarbete med Danmarks Radios Big Band och 1985 släppte han, tillsammans med Nils Landgren, albumet Miles from Duke, som senare även kom på cd. 1997 återutgavs dessutom den gamla Old Folklore-skivan från 1962 av bolaget ACT tillsammans med en nyinspelning med Jazz Baltica Ensemble, i dubbelalbumet The Birth and Rebirth of Swedish Folk Jazz.

Vid sidan av allt musicerande var Bengt-Arne också engagerad i frågor som rörde upphovsrätt och konstnärliga rättigheter. Under många år ingick han i styrelsen för SKAP, föreningen för Sveriges kompositörer och textförfattare.

På äldre dagar tog han upp trumpeten igen, och utan alltför stora ambitioner startade han också kvintetten Five To Five tillsammans med yngre musiker. Allra trevligast verkar han då ändå ha haft när han satt och övade upp embouchyren tillsammans med sin gamle vän och kollega Stig Söderqvist, med vilken han femtio år tidigare delat förstapriset i OJ:s tävling för amatörorkestrar.

Artiklar:

På omslaget, OJ 11/1954

En musiker med hjärta och hjärna, Estrad 2/1960

Hippie emeritus, SPP Magazin 1/1995

CD:

Jan Johansson & Bengt-Arne Wallin, Barnvisor (Heptagon)

Miles From Duke (Phono Suecia)

The Birth and Rebirth of Swedish Folk Jazz (ACT)

Utmärkelser:

1974 Jan Johansson-stipendiet

2001 Medaljen för tonkonstens främjande

2002 Illis Quorum av femte storleken

2007 Atterbergpriset

2010 Swedish Django d´Or ”Master of Jazz”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.