Eva Lindal/Anna Lindal: Bäver

Disorder
Anna Lindal vln, Eva Lindal vln, viola. Insp i Stockholm juni 2019.

För länge sedan fanns i dessa spalter en kommentar till vissa skivor att de inte hade så mycket med jazz att göra men de var bra ändå. Samma här. Det är ett av de bästa impro-album jag hört på mycket länge. Det är klart att känslan att bygga upp stora klanger, linjer, envisa upprepningar och låta instrumenten oväntat smälta samman, den finns i den så kallade fria impron men desto mer i den konstmusikaliska bakgrund Lindal och Lindal har. Det hörs på tekniken, klangen avslöjar det, men vad jag än koncentrerar mig på för att finna bakgrund, kopplingar etc så överträffar de allt. Eller jag kanske inte skulle skriva ”överträffar”, det är ingen tävling, hellre då ”överraskar” för efter år av gemensamma improvisationer lyckas de överraska sig själva, sitt eget beteende, sin hörsel och sina fingrar – om och om igen. Då är det kul att vara publik. Det är alltså inget, ack så vanligt, tillbakablickande eller kopierande i den här musiken. Varje låt – det är sju stycken med mycket olika klangprofiler – har en ny kärna.

Stråkmusik, i några fall knäppt eller knackad, kulturen av stråkspel som finns i konstmusiken hörs här; fast frisläppt från sina vanliga former. Bäver hörs liksom utan överdrivna pretentioner, de spelar för varandra och njuter av det utan att stänga mig ute. Jazz eller inte – strunt samma, det här är musik rätt och slätt. Om jag skulle försöka förklara för någon ignorant vad Musik är då skulle jag lägga på den här skivan.

Thomas Millroth

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.