Postum återförening med högklassig tenorist

ThomasFehling

Storyn är märklig och resultatet smått sensationellt. Tre medelålders svenska män med väl upptrampade karriärstigar och vederbörlig social klättring träffas 1987 på en jazzklubb i Linköping för att tillsammans skapa musik. Senast de tre strålade samman var 1960, det vill säga för hela 27 år sedan.

Det märkliga och smått sensationella är att den musik som de tre hobbymusikanterna exekverar är på en nivå som är såväl högklassig som påtagligt lyssningsvärd. Vilket kan konstateras nu när dubbel-cdn ”Reunion” släpps.

Efter att nästan ytterligare 27 år har passerat!

När det först begav sig i det begynnande 60-talet var triomedlemmarna i 20-årsåldern. Thomas Fehlings tenorsax tillsammans med Hans Löfman på kontrabas och Pär-Ivan Pärson bakom trummorna framträdde på jazzhak i Göteborg och väckte uppmärksamhet med brådmogna och framfusiga tolkningar av musik i Sonny Rollins anda.

Efter åtskilliga klubbjobb och smått legendarisk radioinspelning valde trion trots allt att möta framtiden med studier och traditionella yrkesval, i stället för jazzmusikerns osäkra vardag. På visitkorten kom därmed att stå arkitekt, ekonomikonsult respektive bankchef.

Jazzen lades för fäfot, även om arkitekt Fehling och ekonomikonsult Löfman fortsatte så smått med ett mer lättsamt trudeluttande. Finansmannen Pärson blev bankdirektör i Frankfurt och trummorna hamnade i garderoben.

Med detta som bakgrund kan man tänka sig att återföreningen efter nära trettio år skulle kunna bli en rätt medioker tillställning.

Icke sa Nicke.

Utan att ens repetera kliver trion upp på scenen och drar igång sina Rollins-favoriter med frustande energi och total hängivenhet inför uppgiften.

Det melodiska underlaget är förutom Sonny Rollins bästa låtar som t ex S:t Thomas och Paul´s Pal även odödliga jazzstandards från Monk och Coltrane, men även pärlor som Autumn Leaves och I can´t get started.

Kvällen igenom lyser kärleken till materialet fram och de tre gamla spelkompisarna visar för varandra och för lyssnarna att de sägensomspunna spelningarna som de genomförde nära trettio år tidigare inte var enbart lyckträffar. Snarare tecken på att det fanns mer att hämta i det jazzmusikaliska herbariet.

Hur kan vi nu få vetskap om denna udda och på sitt sätt exklusiva återförening?

Jo minsann, Thomas Fehling, trions ledargestalt och saxofonist hade påpassligt haft med sig en bandspelare, som rullade under hela kvällen. Återföreningen var dokumenterad, även om den i sig inte innebar att trion återuppstod. De civila sysslorna, inklusive familjeåtaganden, krävde alltför mycket tid.

År 2008 dör Thomas Fehling i cancer, innan han ens hunnit fylla 70. En tid dessförinnan hade han berättat för sina två bröder Jerk och Claes om inspelningen från Linköping. Jerk beskriver händelsen och markerar att han kände väl till broderns självkritiska syn på det egna musicerandet.

– När Thomas beskrev konserten från 1987 som ovanligt lyckad tänkte jag att den om möjligt skulle kunna ges ut. Thomas berättade ju också att rullbandspelaren hade varit igång hela kvällen. Brorsan Claes och jag bestämde oss för att bekosta en utgivning.

Det visade sig att bandinspelningen krävde ljudteknisk expertis för att bli användbar. Jerk Fehling kontaktade Anders Boustedt, mångårig ljudtekniker på Sveriges Radio. Jerk och Anders hade för övrigt haft kontakt långt tidigare, eftersom Jerk spelat piano med Anders storebror, Christer Boustedt.

När den ljudtekniska bearbetningen klarats av kan man nu konstatera att ljudet på denna på sitt sätt spektakulära dubbel-cd är fullt godkänt. Livekänslan ger ett extra plus. Förutom att det skänker en extra kick att få sig till livs så högklassig musik, spelad av musiker som de flesta av oss knappt känner till, eller snarare inte alls. Inget ont om de olika husgudar som vi alla har, men nyhetens behag ska inte föraktas.

Den postuma återföreningen av Thomas Fehling Trio är därmed en mycket fräsch och stimulerande händelse som anbefalles å det varmaste. Titeln på skivan är lika självklar som musiken: Reunion.

Text: Leif Domnérus

Foto: Nilla Domnérus