Rosendahl, Claes – saxofonist, klarinettist, flöjtist, arrangör, kompositör, dirigent

Rosendahl-1969
Claes Rosendahl 1969

(27 februari 1929 – 27 september 2013)

Claes-Erik Rosendahl var född i Trelleborg men växte upp i Malmö där han som åttaåring började spela klarinett i scouternas musikkår. Som 14-årig musikvolontär kom han till musikkåren vid F8 i Barkarby väster om Stockholm. Han började spela även tenorsaxofon och dessutom alt- och barytonsax sedan han flyttat till I 5 i Östersund, där han var kvar till 1949.

Vid sidan av militärmusiken spelade han jazzmusikalisk dansmusik i en kvintett, där han ersatte Carl-Erik Lindgren som klarinettist. Från Östersund flyttade han 1949 till Malmö där han började spela på dansstället Amiralen i Harry Arnolds orkester och även så smått började skriva arrangemang. Han reste i början av 1950-talet också med Arne Hülphers stora orkester på turné i Tyskland, och under den tiden började han också spela flöjt.

1953 inledde han ett par år i Sven Sjöholms orkester på restaurang Kungsgillet i Göteborg. Därefter kom han till Seymour Österwalls orkester i Stockholm och ledde tidvis dessutom egna orkestrar i folkparkerna. 1954 kom han som tenorsaxofonist och arrangör till Simon Brehms orkester som bland annat spelade på utställningen ”H55” i Helsingborg och på Bal Palais i Stockholm.

Sommaren 1957 började han i Putte Wickmans flitigt turnerande sextett där han i början av 1959 ersattes av Harry Bäcklund. Rosendahl var under några år därefter frilansmusiker, bland annat med Gösta Törners och Leif Kronlunds orkestrar, i kabaret- och teatersammanhang samt inspelningsstudior. 1964 började han i Arne Domnérus orkester som vid denna tid avvecklade sitt mångåriga engagemang på Nalen men fortsatte turnera och allt oftare framträdde i konsertsammanhang och andra scenföreställningar, bland annat integrerat med kör, symfoniorkester och balett, och inte sällan i kyrkor.

Han ingick från 1966 även i Radiojazzgruppen och medverkade i många av Jan Johanssons legendariska inspelningar, inklusive albumet ”Musik genom fyra sekler” (1968), där Rosendahls musikaliska allsidighet och breda instrumentala kunnande togs till vara. 1974 deltog han i ett uppmärksammat gästspel i New York, där Domnérus septett presenterade sin ”jazz i folkton”.

I början av 1980-talet avvecklade Rosendahl sitt spelande och arbetade till 1991 som notskrivare inom Sveriges Radio där han  delade arbetsrum och arbetsuppgifter (utskrift av enskilda stämmor från partitur) med en annan mångkunnig saxofonist och flöjtist, nämligen Rolf Blomquist.

Efter sin pensionering bodde Rosendahl i Väröbacka i Halland och Partille utanför Götborg, och fortsatte där att skriva arrangemang för flera orkestrar och i någon mån även medverka som repetitör och ledare. När Gruppen för svensk Jazzhistoria då intervjuade honom nämnde han bland andra Lee Konitz, Warne Marsh, Stan Getz och Charles Lloyd som inspirerande saxofonister och Tadd Dameron och Bengt Hallberg som favoritarrangörer.

1967 gjorde Claes Rosendahl sin enda skiva i eget namn, Blågul musik, med egna arrangemang på svenska populärmelodier spelade i studio av ett särskilt sammansatt storband med olika jazzsolister. Hans arr på Stig Olins En gång jag seglar i hamn med Bernt Rosengren som tenorsaxsolist, finns med i volym 10 i cd-antologin Svensk Jazzhistoria på skivmärket Caprice.